runales

Misslyckandena är värst dom tar hårdast, samtidigt som det ger mig dubbelt så mycket energi när jag lyckas och hoppet och tron är på topp igen. Och ja vet skriver oftast bara här i när allt känns skit men det är la antagligen då som allt behöver få komma ut. När jag mår som bäst behöver jag inte lägga hela mitt liv på mat och träning utan på sådant som jag verkligen vill leva för. Behandlingen går upp och ner varje dag men det HAR blivit bättre och blir bättre också men sedan har jag mina stup också men då är det bara att klättra upp igen och inte bara lägga sig.

Men det är jobbigast  sådana här dagar när man bara känner sig  så patetiskt, äcklig och målet känns så jävla långt bort. Man vaknar upp på morgonen och känner idag ska jag klara det men så går ändå hela dan åt helvete. Det gör ondast och jag vet att det kommer komma antagligen flera till sådana här dagar till och det skrämmer mig för jag vill helst bara kunna blinka bort allt och låtsas som det är bra Men nej det är inte bra men det är bättre och det betyder mest. Har jag någonstans i livet kunnat ta mig in i den här skiten så ska jag fan kunna ta mig ut också. Problemet är att nu och alla andra gånger så känns det så himla starkt att det var min sista gång. Men hur ofta har jag inte haft mina "sista" gånger? Jag kan inte ens intala mig själv nu att det inte är så för just nu känns det som om det är och förblir min sista. På ett sätt kanske det är bra eftersom det får mig starkare och jag kan återigen börja om på det liv jag vill ha och om det får mig att kämpa vidare och aldrig ge upp så ska jag aldrig sluta tro att det här var sista gången. För det är ju just den dagen jag eftersträvar sista gången och den kommer komma sen när det får framtiden och jag avgöra.