runales

Kan vara stolt när jag klarar mig ifrån att överäta/hetsäta,suget smyger på mig då och då men än så länge har jag stått emot och det är en sådan jävla underbar känsla när man på kvällen sedan inser hur mycket bättre man mår utav att inte ha gjort det. Som min behandlare sa och alla man måste ersätta "det" med andra saker i livet och tro mig det har jag gjort <3

Jävla bulimihelvete,när fan ska det vara över, kan någon säga mig hur många gånger jag måste falla tillbaka innan det är hundra procent bra igen?!

Äter när jag är stressad,nervös,arg och ledsen. Mönster som jag måste bryta direkt om jag inte ska falla tillbaka igen.. Vet ju att den där chips påsen inte får mig att må bättre utan tvärtom,vet att jag klarar stå emot nu och att det finns andra saker att ersätta den dumma jävla ångesten med. Att våga vara lycklig ibland och att koppla av alla måsten,allt måste inte jämt vara perfekt. Låta sig själv få älska livet ibland.

Idag är en sådan dag när jag ätit alldeles för mycket fett och socker,fortfarande långt ifrån en hetsätning som går till på ett helt annat sätt också. Saken är ju att idag kan jag faktiskt stoppa men ibland blir det men än tänkt som dock är mänskligt. Men jag mår fortfarande dåligt över sådana här dagar,långt ifrån ångesten jag hade under mina dagar som bulimiker,inte ens i närheten. Men efter flera år utav olika ätstörningar glömmer man vad som är normalt och vad som inte är.. Har precis börjat lära mig rätt och fel,lagom osv men det är fortfarande riktigt jobbigt vissa dagar. Men så länge jag bara blir orolig för stunden spelar det ingen roll,bara det inte sätter sig i huvudet på mig igen.. Jag får helt enkelt ta en dag i taget och även ifall jag nu anses som frisk så är det ju inte så att tankarna försvunnit. Dem kanske jag får leva med resten utav livet men sådant tar jag helst inte ut i förskott,försöker bara ta en dag i taget nu och trots vardagliga problem leva fullt ut.

Min behandlare ringde idag och nu är det fan i mig officiellt,jag är helt utskriven. Äntligen kan jag kalla mig själv frisk förklarad även ifall jag fortfarande har en del små hinder att klara av. Men jag är fri nu,för första gången på flera jävla år,nästan tio jävla år är det jag som styr och inte min ätstörning. Känslan är obeskrivlig samtidigt som jag vissa dagar fasar för att hamna i gamla mönster,att falla tillbaka. Nu först på schemat står mitt sockerberoende,måste bli av med det men inte så lätt efter flera års bulimiande.. Men vem har sagt att något är lätt här i livet? You just gotta fight some more sometimes.

Man blir inte lycklig bara för att man blir frisk utan man blir frisk utav att vara lycklig. Om man istället lägger tid på annat,saker,platser,människor som betyder något så kommer du sakta men säkert glömma gamla mönster. Om du låter annat vackert och underbart gå före här i livet så kommer den sakta att glida isär. Att våga göra skillnad,våga lämna det,våga ge bort den dödande trygghet du har i livet,den som egentligen gör att du glömmer vad riktig trygghet innebär.

Jag är ett sådant fruktansvärt kontrollfreak,jag ska verkligen ha koll på allt. Det är en utav anledningarna varför jag dygnet runt är stressad. Lurar genom kroppen genom att tro att kontroll är makt precis som med mina ätstörningar så handlade mycket om kontroll men jag hade ingen kontroll alls speciellt inte under min tid som bulimiker,jag var helt kontroll lös.. Sjukdomen styrde mig,mitt liv,mina dagar,min framtid,min kropp,jag styrde ingenting.. trots att jag hade legat inne på sjukhus,börjat bryta ner kroppen totalt kunde jag inte sluta och när jag låg där och önskade livet ur mig själv kändes det som om jag aldrig skulle uppleva frihet igen,lycka,våga bli frisk,våga släppa all kontroll över maten. Men nu står jag här och har kommit längre än vad jag någonsin vågat önska då.

Som bulimiker var det alltid allt eller inget. När jag väl genomgick mina dieter så var dem alltid brutala minimalt med mat,inget bröd,inget socker,inte de och de osv.. Och när man väl hetsåt så var det allt,all den förbjudna maten,maten som jag annars aldrig tillät mig själv att äta. När jag kompenserade maten skulle helst promenaderna var mellan två och tre timmar eller bara ligga i sängen hela dagen.

Fanns aldrig något mellanting,hade jag käkat en kaka var allting ändå redan förstört då kunde jag lika gärna hetsäta.. Gränsen mellan vad jag fick äta och inte var hårfin,jag hade regler dagligen på hur många mackor jag fick äta per dag och hur dem skulle delas upp. Som anorektiker var det ångestframkallande att råka äta en frukt för mycket,ett glas mjölk en kväll var att unna sig.

Det jag vill komma fram till är i alla fall att jag fortfarande har kvar mkt utav dem tendeserna som idag åt skräp mat kunde lika gärna dra i mig glass då och självklart springa ner och handla en cola. Även ifall jag äter allting i normal mängd så känns det lite som fuck it om jag "förstör" en dag. träna och äta rätt el bara käka fel en hel dag,allt eller inger.

Kommer antagligen bli mycket inlägg nu när jag har en dålig period,inte matvis men allt annat här i livet. Klumpen i magen kommer ligga och förstöra varenda jävla natt för mig och jag kan inget annat än att låta den sakta men säkert växa bort utav sig själv. Egentligen vill jag inte att allt ska vara slut här men ibland blir det inte som man tänkt sig och då är det bar att ta nya tag. Jag om någon borde ju vara expert på att tag sig upp efter man fallit och fallit och fallit. Ibland vet jag inte om det är fel på mig,om jag inte tillåter någon nära i mitt liv men om jag är värd att kämpa för vill jag gärna se det med egna ögon,nu innan det är försent om det inte redan är det..

Nu är det så där jobbigt igen,allt känns skit,inget känns bra. Jag kan inte vara positiv även om jag verkar det utåt. Ibland vet jag inte vad som är värst,ångesten eller alla måsten som jag fortfarande har kvar,alla måsten om livet,utseendet,framtiden,nutiden,vänner,killar.... Idag åt jag sjukt mycket godis men det var fortfarande inte en hetsätning. Det är stor jävla skillnad på att sitta en hel kväll och trycka i sig massa skit mot en hetsätning. Är fortfarande skit rädd att jag ska överäta och det ska fortsätta till en hetsätning.

Men jag känner aldrig det där suget längre,det suget som nästan tog död på mig förut. Suget som gjorde att jag nästan kunde gå över döda människor för att få mat. Eller den äckliga delen när man åt,på toaletten,över bänken i köket,i rummet,ute,överallt,vart som helst. Hur det såg ut efteråt,mackor,hundra pålägg,egna sörjor,godis,flingor,hela skafferiet var utplockat.

Känslan av att inte kunna stoppa,inte förens man låg uppsvälld och spyfärdig på golvet,ångesten som bara fick dig att vilja trycka in hundra mackor samtidigt. Sen när jag började med äta spotta delen ett tag så kunde hela gommen rivas upp,kändes som sår i hela munnen. Eller dagen då jag hittade gammal kladdkaka i soporna,tog upp och åt. Då vet man att det inte är på en normal nivå längre,långt ifrån att trycka i sig en hel pizza och massa godis på bakfyllan. Jag tror och jag hoppas att jag verkligen börjar lära mig skillnad,se vad som är normalt och vad som inte är normalt.

Minns det som igår den där känslan att aldrig mer,"detta var sista gången". Minns hur misslyckad man kände sig vare gång man faila,hur ångesten bara steg och steg under själva hetsätningen vilket fick mig att äta ännu mer som i princip alltid resulterade i att jag låg på golvet och grät ut all ångest eller att jag helt desperat kröp till toaletten och försökte kräkas upp all skit men jag lyckades aldrig.. Vilket nu i efterhand besparade mig många organ men just då var det världens besvikelse,ett finger,två fingrar,tandborsten,gunga lite fram och tillbaka,äta lite till men jag kände alltid den här yrseln som bara drog över mig,trots att det bara knappt hade kommit några droppar kändes det som om jag skulle svimma vilken sekund som helst.

Slutade alltid med att jag fick gå och lägga mig i sängen för när ångesten var som värst kunde jag varken se på tv,läsa,umgås med människor,träna. Det stoppade mig ifrån att göra allting.. Nu i efterhand är jag glad för allting som har drabbat mig i livet för det har fått mig till den jag är idag,träffat dem människorna jag gjort,växt så otroligt mycket. Även om mina drömmar fick vänta några år så är jag där nu och det är nu det är dags att börja leva på riktigt igen,trodde aldrig jag någonsin skulle kunna älska livet igen,älska att leva,våga må dålig,våga testa nytt. När jag låg där på golvet och trodde att jag aldrig skulle bli frisk,eller när jag hängde över toaletten som ett spöke,när jag satt med en rakhyvel i ena handen och skar medans blodet samtidigt forsade ut genom min näsa då ville jag inte leva längre,ville inte dö men ville helt enkelt inte leva det livet,orkade inte,kraften var som helt borta så kan jag inte fatta att jag står där jag gör idag.Det är otroligt,en jävla lättnad som aldrig går att beskriva om man själv aldrig varit där.

Livet är för kort och jag skulle helst vilja skrika ut till hela världen att det går att bli frisk,trots att det är så jävla overkligt när man lever i den jävla onda cirkeln. Men det går bara man aldrig tappar hoppet trots att det är okej att må skit vissa dagar,planera gärna dina egna självmord som jag gjorde men låt det aldrig bli sanning. För det finns för mycket människor där ute att älska,som älskar er,som inte är värt att lämna..Peace and love people.

jag hetsäter inte längre,kanske överäter eller inte? jag vet faktiskt inte.. Kompenserar inte maten,svälter eller hets tränar men jag äter fruktansvärt onyttigt. Hamnat i någon jävla käka massa fett och godis i "lagom mängd" fast varje dag cirkel. Fått skit jobbig ångest på kvällarna också,oftast bara då.. Vet inte om det beror på min dåliga sömn,mina skittider på jobbet,kosten eller rädslan av att aldrig kunna somna när jag lägger mig. I å för sig har jag aldrig vetat vad min ångest kommer ifrån,varför jag började svälta mig,varför jag hetsåt,varför jag överåt som yngre,varför jag mådde dåligt över "inget" som yngre. Ovissheten som ja aldrig kommer få svar på, ovissheten om jag någonsin kommer kunna slippa må dåligt tankarna,kunna hantera att må dåligt utan mat..

Kan INTE sova,får ångest att bara tänka gå och lägga sig. Fan jag är 21 år gammal och min sömn är redan helt åt helvete,längesedan jag hade så här svårt att somna. Det tär fan sönder på mig,hatar mitt osunda liv,hatar att jag nästan bara får offra mig och jobba natt tider,kommer aldrig få ordning på sömnen förens jag fått ett nytt jobb. Vet bara inte vad jag ska ta mig till innan dess,detta funkar verkligen inte i längden i alla fall. Kräks utav ångest och irritation..

I samband med min ätstörning lärde jag mig att stänga av känslor, dock har jag alltid på något stört sätt haft svårt för det allmänt.. I mina svåraste ångest attacker kunde jag inte gråta,inget kunde få mig att fälla en enda tår och de få dagarna jag fick ut något grät jag floder. Att gråta inför er är en utav de jobbigaste stunderna i mitt liv. Hade till och med slutat gråta för en killes skull trots att jag kunde sitta och gråta i flera timmar för en kille när jag var yngre,ung och dum... Nu i efterhand så inser jag också att det var mitt sätt att bearbeta något och fan va skönt det var. Hoppas innerligt att jag en dag igen tillåter mig själv att få vara ledsen och gråta,gråta tills ögonen ser ut som två röda bollar.

Vet inte om det beror på all jävla drama som forsat igenom mig de senaste veckorna eller mitt jävla sug som höll på att ta död på mig igår eller min dåliga dag.Kvällen är i alla fall här och ångesten får mig att nästan kräkas,jag är stark och stod ut men det har varit alldeles för mycket annan skit. Trött på killar som aldrig vågar stå för sina känslor,speciellt när jag är likadan,hatar den sidan av mig..

Sen ett kompis svek som håller på att ordna upp sig,eller jag hoppas så i alla fall?? Om det nu inte är mer inblandat än kompis känslor,orkar inte det,inte nu i alla fall. Vill bara att det ska bli som förut men kommer la aldrig hända efter det här patetiska bråket. Är så jävla förbannad att du aldrig stod upp och sa som det var innan det skulle bli hundra gånger värre,vill bara få det jävla samtalet överstökat NU,fastän jag inte vet om det kommer förstöra,förstärka eller bara göra allting jobbigare. Jag vill inte,orkar inte,vill bara att det ska va bra. Kommer att stötta dig oavsett vad det är men då får du verkligen visa något tillbaka.. Sen orkar jag inte med mer kärleks trassel,vill bara ha allting svart på vitt samtidigt som jag älskar att ta en dag i taget. Hellre kärleksproblem än bulimi? Alla problem känns mycket lättare än det just nu trots att jag vet innerst inne att det inte stämmer. Jag vill bara njuta utav min frihet just nu,få känna lycka,bli av med ångesten som aldrig försvinner,gå vidare.