tryggheten dödar mig långsamt.
Fan va sorligt mitt liv är, folk kanske ligger och kämpar med cancer men de har i alla fall något att kämpa för. Jag har dock ingenting att kämpa för, i alla fall vad det känns ibland. Alla underbara människor runt omkring mig sviker jag bara med min jävla sjukdom. Bulimin gav mig inte bara en jävla sjukdom utan den TOG min ungdom,min värdighet,min självkänsla,min fritid,mitt liv, min själ, mitt hjärta,min kropp,mitt psyke.
Den tog ifrån mig hela min underbara värld som jag inte allt för länge sedan flög runt i med hopp,drömmar och en framtidsutsikt. Jag vill ingenting längre, bara bli frisk men va fan gör det när jag ändå hatar allt annat med mig själv, när jag hatar livet jag fick, när jag aldrig kan vara nöjd med mig själv, folk omkring eller nöjd med det underbara helvetiska jävla patetiska liv jag fått. Folk kallar det helvetet, djävulens sjukdom, jag kallar det helvetet på jorden så länge jag lever...
Ibland vill jag bara skrika ut för hela världen om min sjukdom, vill att alla ska förstå lida med mig. Men den här sjukdomen är så ensam och de få gångerna jag är lycklig vill jag att ingen ska veta, ingen ska någonsin få veta min största hemlighet tills jag står på egna ben och kan säga att det går, för helvete det går att bli frisk om man själv vill. Men jag står bara och tittar på medans sjukdomen tar ifrån mig allt, jag vill bli frisk NU men jag kan inte, vågar inte släppa min största trygghet här i livet. Tryggheten som dödar mig inombords.
Den tog ifrån mig hela min underbara värld som jag inte allt för länge sedan flög runt i med hopp,drömmar och en framtidsutsikt. Jag vill ingenting längre, bara bli frisk men va fan gör det när jag ändå hatar allt annat med mig själv, när jag hatar livet jag fick, när jag aldrig kan vara nöjd med mig själv, folk omkring eller nöjd med det underbara helvetiska jävla patetiska liv jag fått. Folk kallar det helvetet, djävulens sjukdom, jag kallar det helvetet på jorden så länge jag lever...
Ibland vill jag bara skrika ut för hela världen om min sjukdom, vill att alla ska förstå lida med mig. Men den här sjukdomen är så ensam och de få gångerna jag är lycklig vill jag att ingen ska veta, ingen ska någonsin få veta min största hemlighet tills jag står på egna ben och kan säga att det går, för helvete det går att bli frisk om man själv vill. Men jag står bara och tittar på medans sjukdomen tar ifrån mig allt, jag vill bli frisk NU men jag kan inte, vågar inte släppa min största trygghet här i livet. Tryggheten som dödar mig inombords.
äckel.
Har träffat världens goaste kille, ser hur bra ut som helst samt behandlat mig hur gulligt som helst. Men nä varför ska jag ha en sådan kille när jag kan dejta ett gäng knarkare till istället. Hur ska jag någonsin kunna släppa in en person i mitt liv så länge jag inte själv får plats. Hur ska jag kunna älska någon när jag inte kan älska mig själv. Jag äter bort mina känslor och destu mindre orkar med mig själv eller någon annan. Så fort jag har möllat i mig chipsen och godiset efter alla tusen mackor osv ska jag direkt ner och köpa laxi, fy fan vilket liv man väljer att leva..
.......
Det är så jävla sorligt att en sådan här jävla sjukdom kan förstöra ett helt jävla liv. Jag väljer den före min familj, före mina vänner, före killar. Det är så jävla patetiskt att min enda tröst här i livet är mat eller svält och skulle jag någonsin bli frisk igen så skulle jag räknas till "frisk" bulimiker och anorektiker. Hur fan kunde jag välja dena här jävla patetiska vägen genom livet. Folk där ute kämpar sig igenom cancer och alla möjliga dödliga sjukdomar och ja vill dö pågrund utav mat, jag vill dö för att jag inte kan kontrollera varken mig själv eller mat. Jag är en person som fan inte förtjänar att leva, fan va livet är orättvist..
helvete om och om igen.
Jag är så J Ä V L A F Ö R B A N N A D, hyn är helt åt helvete och håret ser ut som hej kom och hjälp mig. Jag har begått vårens största misstag och nu ser jag ut som fan. Slitet hår med ful färg och så äre kort nu, fan vilken piss sommar detta kommer bli.. Jag vill nästan sätta ett skott i pannan för håret blev fel, nu om någon borde folk fatta hur jävla psykisk sjuk jag är.
Sista gången jag hetsåt idag.
Om någon kom fram till mig och sa att jag skulle ha kvar detta i några års tid skulle jag antagligen välja att fortfarande leva. Jag ger ju liksom aldrig upp? Alltid är det den sista och JAG HATAR DET samtidigt som min sista gång är det enda som får mig att leva vidare och att faktiskt fortfarande orka tro på ett annat liv. Men besvikelsen som kommer sedan är hemsk, ångesten, smärtorna och den eviga besvikelsen. Helst skulle jag vilja svälja hela asken med tabletter men vrf det när det ändå var sista gången idag...
rädd för framtiden.
Kikade på Det Blir Bättre igår där det visade sig att en känd tjej hade haft ätstörningar i 23 år, det skrämde fan skiten ur mig. Vad är jag uppe i mellan fem till sju jävla år, antagligen började allt mkt tidigare än jag själv hela tiden trott men saker börja hamna på plats i mitt huvud nu. Jag har haft TRE ätstörningar för kände igen allt hon sa.
Jag har övertränat som fan plus käkat nyttigt på det, trodde dock bara att jag var väldigt hälsosam och skötte mig bra,jag har varit undernärd och underviktig,knappt ätiti något och sedan har jag käkat som en gris och kompenserat det på olika sätt. Men fy fan bulimin tar hela priset, det är bulimin som har fått mig att må skit det var den som ville att jag skulle äta eller dö, anorexin blev jag bara lycklig utav sjukt nog..
Jag har övertränat som fan plus käkat nyttigt på det, trodde dock bara att jag var väldigt hälsosam och skötte mig bra,jag har varit undernärd och underviktig,knappt ätiti något och sedan har jag käkat som en gris och kompenserat det på olika sätt. Men fy fan bulimin tar hela priset, det är bulimin som har fått mig att må skit det var den som ville att jag skulle äta eller dö, anorexin blev jag bara lycklig utav sjukt nog..
sorligt men sant.
Jag har lagt alldeles för många sekunder,minuter,timmar,dagar,veckor,månader och år på det. Aldrig någonsin mer ska jag förstöra min kropp och dess inre känslor för idag var det sista gången, sista gången utav alla sista gångar i mitt trasiga liv. Fattar inte hur jag kunde bli sådan här för när jag var liten så var mitt rätta jag precis tvärtom, glad/lycklig/full av drömmar och hoppfull angående ALLT. Det enda jag vill nu är att bli frisk för både min kropp och min själ skriker att det får fan vara slut nu innan jag säckar ihop utav olycka. Jag försöker att gråta men min kropp har blivit alldeles känslokall, jag har tappat alla känslor som går i kroppen förutom ångest, vet inte längre när jag är glad eller ledsen eller vilket jag ens är?
Så svår känsla att förklara för ena studen går man på moln och andra minuten ligger man som i en mörk håla och inte kan ta sig upp längre. Fan vad jag hatar det, mest hatar jag mig själv som inte har styrkan att sluta, att börja leva ett normalt/friskt liv. Har totalt glömt hur ett friskt lyckligt liv ser ut, jag minns inte hur man gör. Jag kan bara se tillbaka blunda och försöka minnas alla goda stunder i livet för gode gud vad jag saknar dem, jag saknar mig mest utav allt och jag skulle göra allt i hela världen för att få tillbaka mig själv igen.
Det är ju inte bara mig själv jag vill ge ett värdefyllt liv till utan alla andra som jag har omkring, som jag älskar över allt annat. För dig, för personen i hela världen som jag skulle dö får istället se mig sakta men säkert dö, det är så jävla sorligt att jag inte bara längre kan göra mig själv glad utan er också. Ni får ju aldrig uppleva min glädje och frihet längre och det tär på mig för jag ser hur ni håller på att gå under och vem hade inte gjort det om man såg sitt eget barn/syster försvinna långt långt härifrån till en anna värld där bara jag och alla ni andra kämpar där ute lever i, gode gud kan inte allt bara vända igen för jag är villig att ge upp bulimin och min ätstörning för ett värdigt liv som går att leva. För en jävla gångs skull här i livet så är jag redo att lämna det bakom mig men jag behöver allt stöd jag kan få fastän det bara är mig själv som verkligen kan få mig härifrån..
Så svår känsla att förklara för ena studen går man på moln och andra minuten ligger man som i en mörk håla och inte kan ta sig upp längre. Fan vad jag hatar det, mest hatar jag mig själv som inte har styrkan att sluta, att börja leva ett normalt/friskt liv. Har totalt glömt hur ett friskt lyckligt liv ser ut, jag minns inte hur man gör. Jag kan bara se tillbaka blunda och försöka minnas alla goda stunder i livet för gode gud vad jag saknar dem, jag saknar mig mest utav allt och jag skulle göra allt i hela världen för att få tillbaka mig själv igen.
Det är ju inte bara mig själv jag vill ge ett värdefyllt liv till utan alla andra som jag har omkring, som jag älskar över allt annat. För dig, för personen i hela världen som jag skulle dö får istället se mig sakta men säkert dö, det är så jävla sorligt att jag inte bara längre kan göra mig själv glad utan er också. Ni får ju aldrig uppleva min glädje och frihet längre och det tär på mig för jag ser hur ni håller på att gå under och vem hade inte gjort det om man såg sitt eget barn/syster försvinna långt långt härifrån till en anna värld där bara jag och alla ni andra kämpar där ute lever i, gode gud kan inte allt bara vända igen för jag är villig att ge upp bulimin och min ätstörning för ett värdigt liv som går att leva. För en jävla gångs skull här i livet så är jag redo att lämna det bakom mig men jag behöver allt stöd jag kan få fastän det bara är mig själv som verkligen kan få mig härifrån..
far away from happiness.
Mina senaste dagar,veckor och månader har ungefär sett ut såhär för bra för att vara sant, lååång svacka tillbaka till helvetet, för bra för att vara sant,låång jävla svacka tillbaka till helvetet. Tecken på friskhet eller jävlas bara sjukdomen med mig ännu mer? Varje gång tror jag att det är vägen ut, vägen till ett friskt liv men jag bara faller och faller. Och varför i helvete är det så viktigt att vara smal, det är så JÄVLA viktigt...
Jag har ett sådant där liv som folk nästan skulle dö för (dock inte om dem kände till min största hemlighet). Har varit inne jätte länge på att berätta om min sjukdom i min andra blogg för alla men det går bara inte. Tror tyvärr aldrig jag kommer bli behandlad som en vanlig tjej igen om jag gör det, fan vad jag hatar mitt fantastiska liv.
Har precis käkat hundra ost och syltmackor plus massa yoghurt/flingor, nu blir det hemköp och köpa det fetaste som finns med mest socker i f u c k.
Jag har ett sådant där liv som folk nästan skulle dö för (dock inte om dem kände till min största hemlighet). Har varit inne jätte länge på att berätta om min sjukdom i min andra blogg för alla men det går bara inte. Tror tyvärr aldrig jag kommer bli behandlad som en vanlig tjej igen om jag gör det, fan vad jag hatar mitt fantastiska liv.
Har precis käkat hundra ost och syltmackor plus massa yoghurt/flingor, nu blir det hemköp och köpa det fetaste som finns med mest socker i f u c k.
