24/11 - 11
När jag kommer till insikten att det var inte mitt fel men det är bara jag själv som kan reparera alla misstag som begåtts under resan. Om jag bara någonstans inom mig kan hitta styrkan att intala mig själv utan att skylla på någon annan att man väljer för HELVETE inte en sjukdom som bulimi själv,precis som vilken annan sjukdom som helst väljer man inte ett sådant liv.
Det tog ju ifrån mig mitt vanliga liv och satte mig i helvetes bubbla,aldrig någonsin mer ska jag fastna där. Jag ska ta mig UT,ut i våran vackra värld som i allt våld och förstörelse också kan vara vacker precis som mig.
Det tog ju ifrån mig mitt vanliga liv och satte mig i helvetes bubbla,aldrig någonsin mer ska jag fastna där. Jag ska ta mig UT,ut i våran vackra värld som i allt våld och förstörelse också kan vara vacker precis som mig.
gode gud
vad som gör mig mest olycklig är att jag aldrig fick uppleva ett normal ungdomstid och då menar jag inte att jag aldrig gick på fester,drack alkohol,hängde på stan ända fram till nätterna, var gapig i skolan och skolkade,träffade killar.. Allt de där fanns på min lista och lite till men UTANFÖR i min värld spelade sådant ingen roll alls,där fann bara jag och maten,vikthetsen,träningen och alla upplagda mål som skulle göra mig vackrare.Den där tuffa bruden i skolan var ju bara ytterligare en utav mina äckliga fasader för att slippa förklara,slippa visa mina känslor,slippa känna,slippa våga gå vidare.
Det där onda som jag så ofta skrev i min dagbok om fattade jag inte förens efter flera år.. Jag låg i min säng och kände ett helvetets mörker men då trodde jag bara att det var en liten period som det skulle vara så och här sitter jag flera flera år senare och fortfarande klättrar på samma rep. Jag hatar mig själv som så gärna vill skylla på andra men VARFÖR var det ingen sm hjälpte mig,skolsköterskan som reagerade,mina vänner som reagerade och min FAMILJ,alla bara stod på och tittade fastän dem någonstans fattade. Jag hatade dem allihop för att de inte vågade fråga hur jag mådde,jag ville ju att någon skulle märka mig,fatta för helvete. Men jag misslyckades till och med me det...
Hur jävla mer misslyckad kunde jag egentligen bli anorektisk,ångest och hatfylld,olycklig,trodde inte livet kunde bli värre än så här men ack så jävla fel jag hade bulimi nervosa.. HELVETES sjukdom som fick mig att falla och falla och tappa hoppet totalt,som fick mig att känna mig ännu äckligare,fulare. Jag hade aldrig haft en sådan svår ångest i hela mitt liv och hela min kropp höll på att falla ihop både psykiskt och fysiskt och nu flera år senare med både behandling osv är jag kvar i samma jävla totala förvirring.
Jag hatar mig själv,jag hatar livet,jag hatar att det aldrig blir bra någon gång och så är jag döds rädd att aldrig bli frisk igen,att behöva leva men det här,att jagn dag inte ska orka,att jag en dag själv ska välja att lämna livet. Så jävla overkligt efter att ha älskat livet,livets alla vackra gåvor,alla omkring mig,som om jag dagligen vandrade på ett lyckligt solsken hamnade jag här,hur fan är dte möjligt,hur ska jag någonsin kunna få uppleva den tiden igen,snälla gode gud hjälp mig??..
Det där onda som jag så ofta skrev i min dagbok om fattade jag inte förens efter flera år.. Jag låg i min säng och kände ett helvetets mörker men då trodde jag bara att det var en liten period som det skulle vara så och här sitter jag flera flera år senare och fortfarande klättrar på samma rep. Jag hatar mig själv som så gärna vill skylla på andra men VARFÖR var det ingen sm hjälpte mig,skolsköterskan som reagerade,mina vänner som reagerade och min FAMILJ,alla bara stod på och tittade fastän dem någonstans fattade. Jag hatade dem allihop för att de inte vågade fråga hur jag mådde,jag ville ju att någon skulle märka mig,fatta för helvete. Men jag misslyckades till och med me det...
Hur jävla mer misslyckad kunde jag egentligen bli anorektisk,ångest och hatfylld,olycklig,trodde inte livet kunde bli värre än så här men ack så jävla fel jag hade bulimi nervosa.. HELVETES sjukdom som fick mig att falla och falla och tappa hoppet totalt,som fick mig att känna mig ännu äckligare,fulare. Jag hade aldrig haft en sådan svår ångest i hela mitt liv och hela min kropp höll på att falla ihop både psykiskt och fysiskt och nu flera år senare med både behandling osv är jag kvar i samma jävla totala förvirring.
Jag hatar mig själv,jag hatar livet,jag hatar att det aldrig blir bra någon gång och så är jag döds rädd att aldrig bli frisk igen,att behöva leva men det här,att jagn dag inte ska orka,att jag en dag själv ska välja att lämna livet. Så jävla overkligt efter att ha älskat livet,livets alla vackra gåvor,alla omkring mig,som om jag dagligen vandrade på ett lyckligt solsken hamnade jag här,hur fan är dte möjligt,hur ska jag någonsin kunna få uppleva den tiden igen,snälla gode gud hjälp mig??..
ge mig själv en chans
"Äntligen kunde jag berätta för min behandlare att jag bara fått en ynka överätning på två veckor"
Är det konstigt att jag aldrig kan vara nöjd,aldrig glad eller lycklig när jag sviker mig ssjälv gång på gång. Jag vet inte ens om jag kan tycka synd om mig själv längre fastän jag gör det dagligen. och då menar jag VERKLIGEN att det finns i mina tankar 24/7 hur patetiskt jävla synd det är om mig som fick den här helvetessjukdom .
Men nä ush blir äcklad utav mig själv att jag inte längre klarar av den varken psykiska eller fysiska delen. Jag har dagligen diarrer/uppsväld mage/har börjat få problem med att svälja maten nu också. Dels när jag hetsäter men även annars också. Får helt enkelt inte ner det och måste brutalt spotta ut det eller anstränga mig till max för att få ner det. Får känslan av att jag ska få det i fel strupe,som om jag ska DÖ.
Om jag en dag ska få vakna vacker
så där naturlig utan spackel
bör alla speglar rivas ner
för att jag själv ska våga se
Är det konstigt att jag aldrig kan vara nöjd,aldrig glad eller lycklig när jag sviker mig ssjälv gång på gång. Jag vet inte ens om jag kan tycka synd om mig själv längre fastän jag gör det dagligen. och då menar jag VERKLIGEN att det finns i mina tankar 24/7 hur patetiskt jävla synd det är om mig som fick den här helvetessjukdom .
Men nä ush blir äcklad utav mig själv att jag inte längre klarar av den varken psykiska eller fysiska delen. Jag har dagligen diarrer/uppsväld mage/har börjat få problem med att svälja maten nu också. Dels när jag hetsäter men även annars också. Får helt enkelt inte ner det och måste brutalt spotta ut det eller anstränga mig till max för att få ner det. Får känslan av att jag ska få det i fel strupe,som om jag ska DÖ.
Om jag en dag ska få vakna vacker
så där naturlig utan spackel
bör alla speglar rivas ner
för att jag själv ska våga se
