runales

Det känns som att jag efter över 2 års behandling står och stampar på samma ruta,inget är bättre och inget är sämre.Hoppet och tron är lika stark nu som då,men det gör fortfarande lika ont när bulimin och maten segrar. Samtidigt som min starka sida att vinna över det gör mig starkare för varje dag så slår det ner mig lika fort när jag inte längre kan hålla mig. Jag försöker alltid tänka hur onödigt det här är när det finns riktiga sjukdomar där ute,hur andra människor har det värre men det gör tyvärr INTE min situation lättare.

 Och ja hur ont det än gör att säga det så är jag sjuk,både i kropp och själ en sjukdom som fördärvar dig inifrån och ut,den stjäl dina drömmar,din kärlek till livet och att våga testa nytt. Jag är så jävla förbannad på mig själv hur jag kunde låta den här skiten pågå i så många år samtidigt som jag hela tiden ser framåt,det måste jag för att inte gå under.

 Fastän jag vissa dagar helst skulle vilja sätta ett skott i pannan på mig själv så vet jag att det blir bättre eller jag vill i alla fall tro det och nu har jag äntligen vågat.. vågat som havet och jag ska flytta,flytta till ett annat land,klara mig själv,helt jävla själv ska du och jag tillsammans våga och vi ska göra vårt bästa så länge jag i alla fall har försökt. Precis som jag en dag ska våga lämna det,våga visa mig själv att jag kan.