Mer för er.
Skulle aldrig aldrig klara mig utan dig,sanningen svider.
Vad svarar man på ett sånt här sms? Känner mig så röten som nästan alltid har mig själv i centrum. Förlåt ska börja tänka och bry mig mer om er runtomkring, för ni är de enda i hela världen som får mig att fortsätta andas.
Bortom hav och mark
Jag känner att livet är till för att levas och det är precis vad jag inte gör. Sitter inte här och skriver att jag ska ta livet utav mig för det hade jag ändå aldrig vågat en feg jävel som mig men jag vill inte leva det är en helt annan sak. Man kan säga att jag i princip inte bryr mig om något längre, min största önskan är att bara få ta några tabletter och somna in.
Jag sitter och lipar som en gris för jag kan inte fatta att det är jag som sitter och skriver det här. Jag var så lycklig, glad och full utav drömmar och liv förut och nu vill jag inte ens leva längre. Jag hatar inte livet, utan livet jag lever och det jag är inte mer än mänsklig. Någon gång måste man sätta stopp och inse att livet kanske inte riktigt blev som man tänkt sig. Jag ger inte upp utan jag vill helt enkelt inte fortsätta längre.
Eat or be eaten
Stå emot
Självklart skulle jag straffa mig själv dagen efter genom att äta mindre efter detta hemska "straff" jag begått. Men frukosten började ändå som en helt normal sedan ville mamma göra paj, jag ville bara dö när hon sa det. Men sen gick självklart den jävla känslan bort och jag tryckte i mig två feta bitar. Nu vill jag bara äta upp hela formen och det visste jag från början DÄRFÖR klarar jag inte av att äta denna underbara goda paj. Jag kan inte njuta för antingen är det inget eller allt. Jag har definitivt inte gått ner i vikt på den här tiden och om den har ändrats så är det bara uppåt.
känner för att slå sönder hela lägenheten
Fettoångest så det står härliga till, jag undrar när fan det ska hända något för jag kommer då fan inte kunna lära mig och leva med den här äckliga kroppfanskapet.
krossade drömmar
Jag önska någon kom och rädda mig, jag önska någon tog mig till drömmarnas land, jag önska någon tog bort all det onda, jag önska jag var starkare än det.
Hur ska jag orka överleva ytterligare en skit dag, hur ska jag ens orka prata,umgås,borsta tänderna, kika på tv, sminka mig. Allt det där som alla andra tar för givet, allt det där normala som inte längre är normalt. Jag vill sova bort allting, jag vill sova bort mitt liv och jag vill sova bort det onda,det gör alldeles för ont för att orka med dagen. Jag vill gråta i din famn när du kommer hem, jag vill be dig stanna hos mig till allting är över men jag kan inte längre sabba er liv också. Jag står kvar ensam om kampen mellan mig och det och ingen annan än jag kan faktiskt rädda mig själv.
Jag känner hur tårarna bara väntar på att få forsa ur men det går inte för jag är så förstörd att jag inte ens längre kan gråta,allt det där som förut var så självklart.Jag orkar inte leva i denna patetiska jävla förstörelse värld och jag vet att imorgon kommer jag må "bra" men det finns aldrig någon garanti, det mest värdefulla jag har hamnar i bakgrunden och jag förtjänar att dö framför så många andra. Jag ser folk som verkligen kämpar, som älskar livet som skulle göra allt för att kanske få hälften utav det jag har men dom har ingen jävla chans som mig. Dom borde få leva, jag borde få dö även om jag vill fortsätta. Livet är så orättvist och jag försöker inte ens göra den här djävulska värld det heller.
slopa alla hinder på vägen
Är det värt de? NEJ för imorgon fortsätter jag min nya livsstil, hej då ätstörning!
bara några meter ifrån att lyckas
Det hade ju gått så himla bra det senaste, jag hatar mitt svaga jag. Jag mår illa, ångest som en gris och känner mig totalt misslyckad. Jag visste ju att det skulle bli såhär ändå fortsatte jag. Helvete vad besviken jag är på mig själv.
Normalt?
Det har känts helt jävla okej faktiskt. Men hela tiden vill det utlösas precis som ikväll, varför skulle jag ta de jävla mackorna så himla onödigt när jag vet hur det blir efteråt. Fast ändå var det så mycket med tanke på maten jag åt till, kanske var det alldeles för lite mat. MEN JAG VET FAN INTE och det är hemskt för man har levt alldeles förlänge men den här skiten.
Jag är rädd för att lära mig det normala men jag förösker verkligen, på riktigt nu. Jag har bett er gömma mat för mig imorgon, jag har bett er ta med mat ifrån skafferiet till jobbet. jag hade aldrig trott för några år sedan att jag skulle behöva be mina egna föräldrar det. Jag tror ingen förutom i mitt tillstånd kan förstå hur jävla förnedrande och jobbigt det här kan vara. Konstigt att vi håller oss anonyma, vi vet ju hur "normala" folk funkar och de funkar inte alls ibland, för vissa vill helt enkelt inte förstå.
realistiska mål
fråga
Vem tycker jag ska våga testa? finns en salong i göteborg, safari om ni hört talas om den iså fall skulle jag vilja höra vad ni tycker om det stället, billigt är det ialla fall.
konstigt att jag skrev en sådan här sak, kunde lika gärna skrivit att jag redan misslyckats och ätit som gris idag men det har ni la redan hört?
Fattar ni!?
Frihet
Det har gått dagar,månader,år och nej jag mår bara sämre och sämre. Gick självklart direkt hem och åt upp mig och inte fan gjorde det mig starkare utan tvärtom. Jag har gått på behandling så länge nu och det står helt stilla, mitt liv, min tid och allt står still och nej jag blir inte bättre. Så vill jag fortsätta på mitt sätt eller våga testa något nytt.
TJEJER OCH KILLAR vill ni fortsätta leva ett liv som ni själva tror att ni styr fast det i själva verket är eran sjukdom eller ska vi ta tag i djävulens verk och kasta tillbaka det i helvetet!?
Det är fan dags nu och inte imorgon eller nästa månad UTAN NU, jag ska gå emot allt som den säger nej emot och förstöra den bit för bit och det kommer ta tid men nu ska jag liksom köra på riktigt. Det är enbart för mig själv jag ljuger, ingen annan och jag vill ha tillbaka min frihet.
trött
besviken
Efter en hel jävla urballad dag, skärande, kastande,spottande, massa gapande och ångest som fan skulle kunna ta död på en. Så hör jag familjen där ute prata om att de ska äta lite kvällsmat, ingen säger något till mig som vet att jag självklart bara ligger i min säng.. Jag går ut till köket.
Jag: Varför frågade ni inte mig?
M: Vi vågade inte fråga dig efter allt idag.
Jag: Sluta särbehandla mig och behandla mig som som vem som helst.
M: Vi vet inte hur vi ska bete oss.
Jag: Men behandla mig bara som alla andra!! (gråten i halsen)
M: *sur* allt vi gör så är vi bara idioter.
Hur ska man tolka det här? Förstår folk nu varför jag berättar för så lite personer som möjligt!?
Man känner sig misslyckad, äcklig och inte alls lika värdefull som alla andra. Man blir inte behandlad som alla andra inse det.
förstörd
varför måste det vara såhär? Snälla gud eller vem som helst kan det inte bara försvinna. Det gör så himla ont, alldeles för ont. Jag har inget kvar att ge längre, jag dör när som helst. Jag klarar inte detta själv längre, kan ni inte bara fatta det!!!??? Jag behöver ju för fan er mer än någonsin nu, snälla det gör så ont, jag dör hellre än känner den här smärtan.
förlorad
Ibland älskar jag livet över allt annat och i nästa sekund vill jag bara försvinna,jag vill dö för jag har ändå ingen framtid. Jag är arg men jag orkar inte det längre heller, jag kan bara sitta och tycka synd om mig själv. Det är äckligt och patetiskt men jag har försökt så många gånger nu, hur ska jag orka när ingenting går som det ska. Vad ska jag göra, all luft har gått ur mig och jag vill verkligen inte mer, jag orkar inte mer nu.
