vägen ut
Veckan hitills har faktiskt gått BRA! har knappt gått en halv vecka men fan lite stolt är jag ändå över mig själv, mycket som har ändrats sedan jag började med behandlingen. Frukost varje dag, försösker äta minst en lagad lunch och för det mesta får jag in något något mellan mål plus att jag för det mesta äter efter träningen. När det känns som värst och ångesten bara skriker att jag inte ska äta gör jag allt för att skjuta bort den och intala mig själv att jag måste äta för att få den kropp jag vill ha och BLI FRISK!. Mina hets och överätningar har minskat och det känns verkligen som jag börjar komma in riktigt i måltiderna under dagen. Det är ett stort steg men tankarna de är värst maten tror jag helt går att bota men tankarna och känslorna går dom någonsin att bota!? Att lära sig äta gäller ju bara att det blir till en vana men det är ju tankarna som får dig att inte äta eller äta allt? Hur botar man en tanke, en känsla hur gör man? Går ju inte direkt att bara plocka bort dom, om det bara hade varit så lätt.
Precis som vi pratade under den sista introduktions kursen i måndags kunde jag känna igen mig själv. Behandlaren sa att vi ätstörda ofta tänker väldigt svart och vitt, allt eller inget. Detta gäller till väldigt stor del bulimiker. Tillexempel om man skulle råka ta en kaka extra så rasar hela världen samman och allt känns bara åt helvete och det spelar inte längre någon roll om man tar 10 kakor till! Varför kan man inte bara inse att man är mänsklig och att friska människor någon gång unnar sig det där extra utan ångest och skuldkänslor. Precis som jag idag på morgonen skulle ta en smörgås till mina två ägg som jag nästan alltid äter till frukost och efter den kände jag bara va fan kan lika gärna ta en till. Sen pang låg ångest och bara skrek över mig FÖR EN JÄVLA MACKA? fick ändra hela min dags plan för maten mindre lunch mycket träning och helst bara sallad till middag! Helt jävla sjukt ville bara trycka i mig hela brödpaketet men där kände jag mig ändå stark som gick därifrån vilket är ett jävla stort steg för mig. Däremot kan jag erkänna att jag drog i mig två till men det var tugga spotta så inga extra kalorier där. Måste sluta upp med den där sjuka spotta skiten när jag äntligen börjar komma nåonstans i min behandlingen vill jag inte göra mig sjukare än vad jag är. Humöret går upp och ner hela tiden men NU ska jag kämpa för det jag verkligen vill med mitt liv kunde jag ta mig in i den här sjuka skiten måste det finnas en väg ut.
Tankar
Jag vet inte vad jag känner eller vill men visst känns det bättre samtidigt som jag varken vet in eller ut. Känns som allt annat tar över för det mesta , mitt liv är så uträknat just nu, lever aldrig för dagen. Var uppe på ätstörningsenheten idag ialla fall och självklart skulle vikten tas som vanligt. Samtidgt som jag hatar det måste jag få veta annars skulle det bara ge ännu mer skuldkänslor. Spyr innan jag går innaför dörrarna där vågen står och väntar på att jag ska ställa mig och varje gång blir jag lika besviken. Jag måste få veta fastän ångetsen tar över allt efteråt. Vill inte veta måste veta vet inte hur man ska göra.. Självklart låg den uppåt som vanligt och detta var verkligen en DÅLIG dag för det har bara känt mig så jävla fet och äcklig, känns som allt bara hänger utanför det är så fult och jag hatar det, går inte att ta bort varken tankarna eller fettet allt är bara så äckligt. Är så jävla pepp att bara köra slut på mig idag på gymmet. Det är ju mitt liv..
Helt slut sen helgen också höll nästan på att somna på den sista introduktionskursen idag. Sömn två timmar i lördags efter en jävla massa alkohol och söndagens sömn var nog fan inte bättre den. Min kropp skriker att jag borde stanna hem men sjukdom övertalar mig att jag måste.
Tillbaka till tårar
Jag har gråtit idag, grät igår för er till och med. Jag gråter aldrig speciellt inte för folk har aldrig gjort det. Men fan va skönt det känns efteråt, om ni behöver gråta så gråååt låt ångesten rinna ut ur era ögon. Förr hade jag så stark ångest att jag inte ens klarade av att gråta, satt fan och tryckte för det skulle komma ut en tår men det gick verkligen allt gjorde bara för ont.
För övrigt började dagen skit ner och hetsa (tugga soptta) sen ner igen för ytterligare ett(tugga svälja). Och nu ligger jag och gråter patetiskt i min jävla säng. Jag är misslyckande, hatar mig själv, hatar min sjukdom, hatar att inte ha någon kontroll, hatar att mina hopp börjar ta slut. Tack och lov har jag er min underbara familj, utan er hade jag aldrig kommit dit jag är nu. Jag vill göra er stolta men det går inte jag måste visa mig själv att jag kan lyckas först. Förlåt att jag sabbar era liv också. Älskar er över allt annat.
Ångest laddat
VARFÖR!? jag är helt jävla tom på ord... Hur kan man misshandla sin kropp på det här sättet och varför gör jag gång på gång om samma jävla skit misstag. Varför kan jag inte bara stoppa allt från början när jag vet exakt hur jag kommer må efteråt. Jag orkar ingenting orkar inte ta tag i vardagens problem skolan och hela skiten, jag orkar bara äta... Precis när man tror att det har blivi lite bättre faller allt ihop igen jag vet ju PRECIS hur allt kommer bli samma jävla visa hela tiden. Hur länge till ska man orka hur ska min kropp orka? Känns nästan som jag inte längre bryr mig om något, till och med vikten känns skit sam fast den skrämmer mig mer än något annat. Jag vill också vara smal och vacker, mest utav allt vill jag vara lycklig. Jag börjar komma in i peroioden äta äta och sen bara ligga och sova bort mitt liv jag orkar knappt träna idag? Hur ska jag få bort allt, alla äckliga kalorier som blandas i min kropp och sedan blir fett. Vill bara härifrån till något bättre men vart fan ska jag ta vägen? NÄR KOMMER STYRKAN NÄR KOMMER HOPPET. Allt känns bara så jävla dött nu, finns ju förhelvete ingen livslust längre. Jag vill inte dö men jag vill inte detta. Om jag inte kan bli frisk va fan är då ett sånt här skit liv, inget liv alls, just nu vill jag bara lägga mig ner och fölrsvinna. Jag orkar inte vara, jag vill inte vara detta. Jag vill bli frisk.
vidrigt
Jag kommer aldrig kunna gå ner i vikt, allting bara hänger och dallrar äckligt äckligt.
Jag är ett matmonster...
För mycket tid..
Det här tar hela min jävla tid, hela mitt jävla liv. Jag vill inte längre slösa mer tid på den här skiten, blir varken smalare eller vacker tvärtom! Vikten har återigen gått upp trots det minimala matintag man har och träning varenda dag. Jag försöker verkligen men det är svårt, får sluta sätta upp så stora mål för mig själv och istället ha realistiska. Jag vill verkligen inte detta längre, jag hatar det över allt annat men samtidigt kan jag inte släppa det. Jag är beroende och det är inte samma sak som att vara beroende utav cigaretter eller alkohol m.m. MAT är något vi inte kan vara utan och inget jag kan sätta ett plåster på eller liknande och sen skita i det. Det är verkligen inte värt det så varför kan jag inte bara släppa taget och ge allt annat en chans?
Noll kontroll
Vilken tur jag har som kan lösa alla mina problem med mat. Mår jag dåligt över något, mycket att göra, tidsbrist och hela skiten hur ska jag orka, hur ska jag hinna allt!? Är det inte en jäävla tur att jag bara kan gå ner och trcka i mig ännu mer problem för då slipper jag allt annat utanför och återigen tas all min energi på den här jävla skiten. jag orkar inte, klarar inget annat. All tid måste läggas till detta och allt annat glöms bort jag slipper tänka på det arbetet, på dig, på det och all annan skit. Nu finns det bara en sak i huvudet och det problemet tar upp hela mitt liv. Jag har inget liv längre, ingen kontroll över något och jag har ingen livslust längre. Jag styrs av en simpel sak som mat, jag vill dö pågrund av mat och jag klarar/orkar ingenting pågrund av mat. Behandlingen står mig upp i halsen och jag är verkligen inte pepp på något just nu. Hur fan ska man orka kämpa sig upp när det aldrig går framåt. Jag behöver en lite push nu för att orka fortsätta. Jag är en person som aldrig ger upp oavsett vad och det här ska inte få bryta ner mig. Jag vill bara få tillbaka lusten och orken. Jag är ingen gud eller liknande bara en helt vanlig människa och just nu har jag nått botten. Jag orkar helt enkelt inte längre fast jag vill.
Åt helvete
Så fort jag kommer hem är det en massa jävla tjat om precis ALLT. Frågan är varför gick jag hem!? Maten och precis allt gick ju ändå åt helvete, trodde ni skulle finnas där som stöd men nej det är tydligen ingen som har fattat något ännu!? Och nu måste jag tillbaka till skiten igen pågrund av den jävla lektionen jag oooooooorkar inte, jag orkar ingenting jag vill bara lägga mig i min säng och vakna när allt är bra men det går fan inte! Jag måste bara ta tag i mina jävla problem och det gör jag varenda eviga dag men vart går gränsen när man aldrig kan få känna sig duktig!!! Jag hatar min sjukdom, hur och varför fick just JAG denna skiten... Samtidigt som samhället är helt åt helvete och fattar ingenting. Hur ofta skrivs det i tidningar eller står något om ätströningar typ ALDRIG och skule det någon jävla fattig gång stå något så är det självklart om svält och underviktiga personer det står aldrig något om normalviktiga.. Är du fet har du antagligen en störd realtion till maten och som grovt underviktigt har du helt enkelt en ätstörning men vi normalviktiga!? Det finns faktiskt normalviktiga personer med ÄS och ett mörkertal som går runt och bär på sina hemligheter pågrund av att de skämms och tycker själva att det är äckliga som in i helvete.
Kan inte klandra dem för en sekund det tog mig huuur lång tid som helst för mig att enbart bara berätta för familjen. Jag hade gått hur länge som helst och bara önskat att någon skulle fatta skulle se!? Men min viktuppgång gjorde det lättare för folk att tro att jag var frisk det var inte längre smala äckliga ......... Nej men fan jag mådde sjukt dåligt och skrev ofta av mig i en dagbok där jag kunde berätta om mina problem för mig själv. Jag skämdes alldeles för mycket och det gjorde för ont för att berätta skulle någon fatta? Jag trodde hela tiden att jag skulle klara det här själv men nej snälla söta rara du, kan en cancer person klara igenom sin sjukdom på egen hand? Att jag en dag fattade att jag måste få hjälp och att jag bara kommer bli sjukare och sjukare för varje dag som går om jag inte får hjälp var det största steget i min sjukdom. Och det enda jag inte ångrar så var det ATT SÖKA HJÄLP. Men varför ska allt vara så pinsamt ingen av ina vänner vet något bara enabart familjen. Men det är ju inte precis så att jag har valt att lägga ut hela min tid på mat mat kalorier träning träning och hela skiten. Förstår bara inte varför och hur jag kunde bli såhär sjuk fick jag ångest pågrund av min äs eller fick jag min äs pågrund av ångest. Eller va fan var det vill bara ha ett svar en anledning VARFÖR VARFÖR vill bara ha en förklaring.
hopp tro och misslyckanden
Så var man tillbaka igen som vanligt, vad händer uppe i hjärnan på mig när jag inte kan sluta? brukar ofta sitta och tänka när jag vräker i mig maten vilken ångest jag kommer ha efteråt men det stoppar mig inte ett dugg från att sluta.. Varenda dag vet jag konsekevenserna av mitt jävla sjuka ätande. Varje dag börjar jag om varje dag ger mig nya hopp och varje dag tror jag var sista gången. Idag tror jag det lika starkt som alla andra gånger och det tar fan knäcken på mig när jag misslyckas ytterligare en gång. Jag orkar inte tänka på att jag kommer faila igen det gör mig bara svagare. Så kan man tänka vilket jävla psyke har jag egentligen som inte kan styra en simpel sak som maten? Men å andra sidan så kämpar jag varje jävla dag nya tag nya hopp och en tro om ett annat liv. Även fast jag har misslyckats hundra gånger och haft en sådan ångest som har gjort att man vill dö för stunden så ger jag aldrig upp. Vi ÄTSTÖRDA är inte svaga som misslyckas gång på gång vi är starka som reser oss upp och fortsätter oavsett vad! Jag kommer aldrig ge upp, mitt liv är värt något bättre än den här skiten. Det är slitsamt för kroppen och själen men jag orkar inte deppa ihop igen. Vill aldrig mer hamna där i dödens fälla.
Dagens
Trodde jag verkligen att min sjukdom bara skulle försvinna pågrund av att jag mått lite extra dåligt det sista. MEN NEJ DET FICK JAG BEVIS PÅ IDAG. Åh detta jävla misslyckandet gång på gång. Jag hatar att hata mig själv allt gör bara så fruktansvärt ont. När man äntligen tror på sig själv så går det fan åt helvete direkt, jag är så besviken på mig själv och hur ska jag kunna förändra mina matvanor när ångesten kikar fram efter varje måltid. Allt jag vill är att lära mig äta normalt, få den kropp JAG trivs med och det vill säga bara gå ner några få kilo. Sen en massa i skolan nu det sista också, problem överallt just nu. Hur ska jag hinna med vardagens problem när jag varje dag försöker klara av livet.
Vägen tillbaka
Jag försöker verkligen inbilla mig att jag mår bäst och det gör faktiskt saken lite bättre. Men i själva verket mår jag skit det är bara så jävla mycket just nu, hur ska jag orka fixa allt? Jag hatar det och vill bara härifrån vill vara där nu ,då allt är bra igen och jag kan få vara lycklig. Jag har haft en sådan fruktansvärd ångest att jag knappt har velat äta. ska jag gå åt det skit hållet igen? Jag vill ju bara härifrån och tillbaka till livet, till friheten till det lyckliga och glada liv jag faktiskt kan få. Men jag testar och kämpar och verkligen försöker nu men allt kan inte bli bra på en gång och nu vill jag inget annat än att kämpa fram till slutet. Jag är bara så trött på allt jag vill ha tillbaka allt tillbaka gamla glada mig. Jag vill visa jag vill framför allt bevisa för mig själv. Samtidigt som jag vet att jag kommer göra en hel del andra glada så kommer jag vara den gladaste lyckligaste personen i hela världen.
Har spenderat ungefär hela min dag på sjukhuset idag, segt men trevligt att få träffa dom andra. Vikten stod på EXAKT samma som sist helt jävla otroligt 57,7. Var på min tredje introduktions kurs och idag var dietisten där och pratade väldigt bra information och min hjärna fick lite att tänka på. Kolhydrater är inte farligt inget är farligt i lagom mängd. Och K fick mig verkligen lite att fundera på idag dina ord är så sanna jag vill bara tro på det själv. Din väg hit har varit lång och nu sitter du där med ett leende och det får mig att inse att jag KAN jag SKA bli frisk en dag.
Söndag
Har haft en riktigt bra helg faktiskt och maten har väl gått helt okej också.. Utgång igår blev lite för mycket kanske, värsta baksmällan på länge idag. Kvällen blev ialla fall riktigt lyckad förutom slutet om man säger så. Trodde verkligen inte detta om dig, du och din jävla ärlighet som du hela tiden snackade om vart fan fanns den. Du är ett feg kräk och riktigt omogen, du går emot dina egna ord. Den nochalanta stil och "låtsas" som ingenting har hänt det tar fan värst. Hur jävla besviken och ledsen jag än är pågrund utav dig så är jag riktigt glad att jag fick reda på det och insåg äntligen vilken typ du är. Verkligen inte min stil och jag hoppas att du aldrig mer i hela ditt liv pratar med mig igen, vill aldrig mer ha något med dig att göra. Som sagt ingen rår för sina känslor men att göra det på ett bra och ärligt sätt hade varit en stor skillnad. Du har sjunkt fruktansvärt i mina ögon och jag kommer aldrig se på dig som jag gjorde innan.
onsdag
varför kan jag inte få ångest innan jag äter istället för EFTER!? Då kan jag stoppa något som inte har hänt ännu och samtidigt lindra något som inte kan bli värre. Är det skillnad mellan oss bulimiker och anorektiker i vilken ordning vi får den eller är sanning den att vi hela tiden har det på något konstigt sätt. Äter jag pågrund av ångesten el får jag ångest utav att äta.. Jag vill bara återfå kontrollen kunna kontrollera både maten och mina känslor. Varför kan jag inte få känna som jag gjorde igår förtvivlan och frustration och en dos ångest på det då hade jag aldrig orkat göra det som jag gör nu för att påverka min ångest ännu mera! jag orkar inte kan jag inte bara få vara idag? NEJ DET FÅR DU INTE DU SKA ÄTA TYCKA SYND OM DIG SJÄLV ÄTA IGEN GÅ UPP I VIKT TYCKA ÄNNU MER SYND OM DIG SJÄLV.. varför inte ta tag i problemen nu våga lämna denna patetiska värld jag lever i och upptäcka att det finns en bättre.
tisdag
Idag har inte varit en bra dag känner mig bara så jävla besviken och trött på allt annat runt omkring. Har kännt en konstant oro i kroppen och det känns som hela min bröstkorg har förvandlats till en tung sten. Jag har slut på ord på känslor på hela skiten jag vill bara få vara glad lycklig på riktigt. Och du gör inte saken bättre heller det här är din sista chans om du inte visar vad du känner så kan jag fan inte gissa mig till det heller. Jag kan inte bara gå och vänta längre då är det bättre att allt slutar här. Jag har insett att jag bara behöver folk omkring mig som bryr sig på riktigt. Om du inte ens kan visa det så behöver jag inte dig. Tack men jag har tillräckligt med problem i mitt liv jag behöver inte flera. Om du inte ens kan göra mig glad längre vet jag faktiskt inte vad jag ser hos dig? Jag tänker bara låta framtiden få bestämma allt om oss nu men sen får det räcka om inte... Klockan är över tolv och jag känner så starkt för att bara sjukanmäla mig imorgon helst hela veckan. Jag vet att ja borde gå och få allt klart men jag orkar inte! Man kan inte vara stark varje dag, tycker jag kämpar tillräckligt ändå ibland kanske man behöver ett break från ALLT för att verkligen få tänka efter. En sjuk själ räknas det som en orsak? tror faktiskt det.. Får bli sängen snart också och försöka sova får nästan ångest bara av att tänka på det ikväll vill jag bara få sova bra vakna utvilad och kanske få vara lite gladare imorgon? Jag vill inte tänka längre jag vill inte känna jag vill bara få vara och inte den jag är nu utan den jag kan vara.
misslyckande
Hela helgen har varit underbar noll sömn massa alkohol och inga bekymmer. Jag fick äntligen vara lycklig på riktigt för en kort stund ingen mat eller jävla träning som fick störa. Sen var det självklart dags för hemgång och där visste jag precis vad som skulle vänta mig ångest misslyckande besvikelse hatet maten och träningen svälten och stressen över allt. Det har knappt gått en dag och jag är redan tillbaka i gamla banor börjar redan på frukosten... Jag har ätit upp fan allt vi har hemma vet att mamma kommer märka direkt att massa mackor glass och hela skiten fattas. Jag orkar inte försvara mig själv längre eller prata om skiten.. Vad fan ska jag säga jag orkar ingenting jag orkar inte förklara jag vill inte prata om det. Jag vet inte vad som är värst ångesten misslyckandet eller fan vikten kroppen? Jag vet inte längre vad jag ska skriva jag är tom på ord, jag vet inte längre vad jag vill känner eller kan. Allt jag önskar nu är att få bli frisk och då måste jag våga TESTA. Men det är så svårt så jävla svårt. Men om det kan få mig tillbaka till livet så är jag redo att testa allt, för mig för framtiden för ett liv som jag själv orkar leva med.
helvete
Jag förväntar mig inte att du ska förstå!? MEN DU KAN LA ÅTMINSTOENDE FÖRSÖKA! Jag lägger inte all skuld på dig men ser du inte att jag behöver diiiig mer än någonsin nu???? Varför kan du inte bara försöka du vet ju läget varför låååter du mig göra såhär. Du vet ju precis hur det blir efteråt åh vad jag önska att du FATTA. Vill du inte fatta eller vad fan är det jag förstår fan inte själv. VEM FAN SKA MAN PRATA MED INGEN FATTAR INGEN FÖRSTÅR. Vet inte om du blundar för mina problem, åh kan du inte bara vakna upp och se verkligeheten kommer förhelvete aldrig klara det här ensam . Jag vill att folk ska förstååååååååå. Såren på benen värker men ångeeesten dödar mig det gör så ruktansvärt ont, jag kan inte förklara med ord hur jag känner just nu. Känns som jag simmar i ett mörkt jävla hål och försöker dränka mig själv MEN DET GÅR INTE JAG KAN INTE DÖ NU. Hela den här fucking äckliga dagen är förstördnu också och jag ska på det jäävla måltisstödet med all den maten också åhhhhh jag orkar inte hela jävla livslusten är som borta. Jag vill ingenting längre, jag vll inte ens leva längre.. Ochc så skriver jag av mig på en jävla blogg och försöker inbilla mig att jag ska må bättre efteråt men jag upprepar ju bara mina äckliga känslor gång på gång. vARFÖR KAN DU INTE BARA FÖRSÖKA FÖR MIN SKULL!!!!!!!!!!!
Förlåt att jag låter min ångest gå ut över er, förlåt att jag får det att låta som om du vore boven till mitt helvete som jag lever i. Du är mitt allt min älskade syster utan dig hade jag antagligen varit död nu. Utan dig hade jag aldrig klarat vandra i dena värld. Utan dig hade jag inte längre haft några hopp om framtiden. Det värsta är att jag tror att ja bara kan bryta allt på en vecka och sen ska plötsligt allt bli bra. Jag tror inte att jag själv vill fatta att jag är sjuk. Jag vill inte vara så här frågan är hur kunde jag bli såhär? Jag känner det så starkt inom mig att imorgon ska jag vara frisk men det är bara önsketänkande som jag en dag hoppas ska bli sanning för mig. Jag önskar mig inte fett hår knotig rygg revben som syndes och ben som stickor ut då alla såg att jag var sjuk. Antar att jag är frisk i allas ögon nu fast jag är sjukare än någonsin. Jag vill inte ha någon jävla sympati från folk överallt jag vill bara att ni ska förstå. Jag vill ju inte ens förstå det själv jag förstår inte hur länge till man ska stå ut. Jag hatar mig själv att jag lät allt gå så långt jag hatar att jag aldrig blev frisk jag hatar att jag inte evt om jag någonsin kommer bli frisk igen?
skit dag
Japp det var den nya jäääävla dagen... Jag hade ju till och med ätit en rejäl lunch så VARFÖR VARFÖR!? Varför kan jag bara inte stoppa det varför gör jag allt för att få vara ensam i stundens hetta när jag vet att ja behöver dig/er hela tiden. Varför tror jag ALLTID att det ska bli sista gången... Är så jävla besviken och äcklad utav mig själv och ångesten har tagit över allt hur ska jag klara ett pass på gymmet idag.. Faaaaan jag orkar inte, jag orkar inte jämt misslyckas för helvete en jävla vecka borde jag la klara. Det är äckligt jag är äcklig mat är äckligt. Jag hetsäter inte längre god mat utan bara MAT. Jag njuter inte heller längre utav maten den står mig upp i halsen ändå vräker jag i mig skiten. Hade ju äntligen lyckats gå ner lite men efter de här skit dagarna har jag säkert lagt på mig det dubbla. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH JAG ORKAR INTE MERA, JAG ORKAR INTE VARA FET............ Varför kan ni inte vara hos mig jäääämt!?? jag vill inte vara själv det skrämmer mig så fruktansvärt , finns inget i hela världen som jag är så rädd för som mat. I min mun hela tiden i mina tankar hela tiden i min mage och fan överallt. Vad ska jag göra? hur ska jag orka fortsätta när man aldrig får lyckas. Jag kan inte gå upp mer nu då vet jag fan inte vad jag ska ta mig till. Jag tror det lika starkt nu som alla andra gånger att detta var mitt sista. varför mååste jag tänka så hade jag vetat att det skulle komma hundra till hade min besvikelse inte varit lika stor. Jag vill bara lägga mig ner och dö idag, jag orkar inte och ingen verkar vilja förstå.. Jag måste bli av med min ångest jag måste bli av med min ätstörning och för att bli av med den måste jag äta samtidigt som jag får ångest utav att äta. HUR FAN SKA MAN BETE SIG FÖR ALLT SKA KUNNA FUNKA!?
Onsdag
Två skit dagar på sträck nu och ångest som heter duga. Men glöm aldrig att imorgon är en ny dag! Inte direkt så att jag har gått runt och tänkt så hela dagen men jag försöker verkligen. Jag är så jäkla trött på allt detta, på mat, på överdriven matkonsumtion, överdriven träning, fasta och svält, jag orkar helt enkelt inte med skiten längre! Jag vill försöka pränta i min jävla skalle att SVÄLTA sig kommer bara enabart leda till ännu mer hetsätningar och överätningar. Jag kan inte längre ha som mål att äta lite frukt under dagen eller någon annan skit. Jag vill föröska äta nyttigt och träna lagom men ändå ÄTA. Det är min enda utväg nu om jag någonsin vill bli frisk få bort alla onda tankar och ångesten. Om mat kan få mig att må skit så ska jag vända på allt MAT ska få mig att må bra! Imorgon börjar jag om på nytt inte något jävla nytt liv som alla säger jag tänker bara ändra mitt liv till ett bättre.
Hade det ju underbart innan den här skiten? Kan jag bara få ta mig dit igen kommer jag bli världens lyckligaste person. Jag tänker sluta "börja" om på måndagar, i början på månader och alla andra sjuka tvångstankar och påtal om det blir jag frisk från det här kommer säkert en hel del av mina tvångstankar och tvångshandlingar också försvinna, jag vill ialla fall tro det. Och tro är något jag aldrig slutar göra även ifall det känns vissa dagar som hoppet har sprungit ifrån mig. Imorgon blir det måltsstöd igen och det ska nästan bli lite halv kul att få tjöta med k igen känns så underbart att prata med någons om förstår på riktigt. Däremot oroar jag mig över dessa jävla potatisar som ligger på tallriken som bara skriker viktuppgång för mig! Men det är en nooooormalportion oavsett vad jag tänker eller tycker och när det gäller verklighet angående mat och hela truleduten så litar jag inte på mig själv. Vi får se hur resten av veckan går, ska ju som tur är bort i helgen så det blir det fan inget missbruk utav mat och träning ialla fall, skönt på ett sätt men jag är livrädd för vad mat som kommer att severas.. ush vad ska man skylla på denna gången?
Motiverad och fast
Var uppe på sjukhuset igår första gången för måltidsstöd och det funkade helt okej tyckte jag, träffade en trevlig tjej där som jag pratade en hel del med. Däremot störde jag mig enormt på den "normala" portionen va fan tre potatisar sallad och massa fisk på det. Ush kändes som jag fick den största portionen också var ju typ trippel mot vad jag brukar äta BEROENDE PÅ. Var uppe idag igen och åt, där det nu låg fyra potatisar på tallriken!? Hade plötsligt den normal stora portionen förökats eller är det bara mitt sjuka sinne som ser och inte ögat. Var och pratade med min behandlare idag också och hon tyckte jag verkade väldigt positiv och motiverad! Kände mig faktiskt jäkligt motiverad och glad idag men det går ju väldigt upp och ner hela tiden. Kände mig rätt glad igår också tills jag åt dom två mackorna som inte var inräknat i mitt huvud , fick sådan jävla ångest att jag nästan inte klarade att gå och träna men den ska fan inte få stoppa allt jag gör här i livet! Hade till och med gått ner i vikt också ett kilo vilket jag absolut inte trodde jag hade gjort. Mer ska det bli mer, var ialla fall glad att något hade hänt. Har verkligen försökt och bara tänkt positivt idag men ah så lätt allting ändrar sig oavsett om jag känner att idag har jag lyckas finns fortfarande dom negativa tankarna där. Jag kommer faila igen, jag kommer gå upp i vikt igen , jag är fortfarande tjock och den jävla portionen!? Hur ska jag någonsin ihela mitt liv kunna äta så det är ju fan lunh för en hel vecka. Uh jag vill verkligen försöska nu men tankarna och ångetsen stoppar mig. Jag måste övervinna det. Min behandlare frågade mig idag vilken diagnos jag trodde att ja hade, eh ja du jag har varit underviktig ätit som ett barn, fastat, hetsätit/överätiti, kompenserat och övertränat ja du hade väl en svag aning men fan inget stämmer in på mig känns det som helt. Hon hade ialla fall satt det som Bulimi än sålänge.
