runales

JAG VILL DÖ, jag orkar leva men jag vill inte. Jag vill inte leva längre och ingen fattar den frustration när döden och livet tär sönder på en. Jag fattar inte varför man ska behöva leva i ett rent helvete och för första gången i mitt liv är det inte längre tomma ord, för jag har tappat all livslust. Alla vänner, familj osv orkar jag inte bry mig om och vad som händer med dom. Jag vill bara försvinna och slippa det onda för ett tag, är rädd för mig själv eftersom jag vid dessa tillfällen antagligen inte hade tvekat....

Att överäta är ganska lätt tillsammans med andra speciellt när man har en blind familj. Har lovat att åka ut och bada idag också fy fan skjut mig. Magen värker, är alldeles uppblåst och jag vill helst stanna hemma och ta livet av mig. Hur fan ska jag kunna visa mig i bikini nu ser ju för helvete gravid ut.

Jag kan inte gå ner i vikt, jag kan inte kontrollera mina matvanor, jag orkar inte träna, jag orkar inte städa, jag orkar inte våga, jag orkar inte vara lycklig längre....

Inte en enda jävla helg utan detta! JAG HATAR DET SÅ MYCKET ATT JAG NÄSTAN BARA DÖR UTAV HAT......

Klockan var inte ens sju och jag klarade inte ens ta en smörgås på morgonen, allt bara slant och sen var jag där igen. Helt sjukt skulle åka till jobbet och det var ANDRA dagen. Kände hur jag sögs in i ett mörkt hål och det kändes nästan som jag skulle dö.

 Visste inte vad jag skulle göra, ta vägen eller något. Började slå i väggarna i brist på att jag inte orkade skada mig själv på något sätt fastän det kändes som tusen rakblad mot min kropp. Blev helt depserat och den här känslan var outhärdlig, fick panik och ringde en miljon gånger upp till sjukhuset där mamma jobbar men ingen svarade. Ville bara lägga mig på sängen och ge upp men så testade jag hennes mobil och efter en massa signaler svarade hon.

gud vilken skön känsla,ville nästan bara gråta när jag hörde hennes röst. klarade helt enkelt inte detta själv. Jag började babbla massa och sen kom bara allt jag bröt ihop och grät som en toke, allt gjorde bara så ont och det sista jag vill är att ge er en massa mer problem men jag orkar inte bli lämnad igen, orkar inte bli ignorerad. Jag måste veta att folk där ute fortfarande bryr sig, Ni behöver inte förstå bara försöka.

Jag är så arg på mig själv för att jag inte längre varken orkar eller vågar försöka. Jag hatar mig själv för att man på något konstigt sätt har gett upp angående ett normalt liv. Jag är okontrollbar och den enda vettiga utvägen orkar jag inte ta. Jag vill inte ens försöka i denna värld och det skrämmer mig mest för det sista jag vill i mitt liv är att slösa massa tid på skit och det är precis vad jag gör nu.

Första dagen på jobbet, helt okej.. Kom hem hade knappt ätit något vrålhungrig sprang jag till köket och började riva i snacksen och maten. Stoppade och insåg om 1 timme bara kommer pappa hem jag kan gå upp och lugna ner mig eller försöka äta normalt. Gick självklart ner tog lite youghurt lite youhurt till och någon macka och en till macka. Sen ännu mer yoghurt ännu mer mackor, mjölk och flingor, keso ost, snacks och bart smör, BART SMÖR!?

Plötsligt är det bara maten som existerar i min lilla fuckade värld, allting är som bortblåst. Jga kan inte kontrollera något och alla känslor stängs av. Jag tänker men bara fel tankar, helt fel tankar. Jag vet vad som väntar mig ännu mer ångest, uppsprängd mage och smärtor som heter duga. Hatet, orken allt kommer gå åt helvete men jag kan inte sluta. Ingenting förutom mitt allt maten funkar, jag hinner inte andas, hinner inte svälja, hinner inte känna.

 Allting svartnar och jag ser ingenting förutom maten, våldsamt trycker jag in allt så fort det går, ju fortare blir jag av med min hunger, min ångest.. Kontrollen går åt helvete och det enda som finns i mina tankar är MAT MAT och fort som fan ska det gå. Man skulle kunna tända eld på mig och sparka samtidigt men jag hade ändå inte känt något, alla känslor är som avstängda. Världen utanför slutar existera för en stunds ögonblick. När jag sedan är tillbaka inser jag att ångesten är värre än någonsin och för en timme så hjälpte det men nu är allting värre, ingenting blir bättre.

Ont i magen, ångest, ont i halsen och imorgon startar mitt sommarjobb, inte ett dugg peppad är jag. Vill helst bara ligga i min säng och bli frisk till midsommar. För övrigt hade jag en underbar kväll igår med alla sköna folk, ni får mig liv att glänsa, ni får mig att le, ni ger lycka och hopp om framtiden. Världen kan vara så jävla vacker och underbar samtidigt som jag inser hur jävla ful och äcklig den ibland är. Ni får mig att se det vackra, det som jag behöver för att överleva. Ja läste en gång två meningar som satte sig som sten i mitt huvud fyll åren med liv och inte livet med år.

In my fucked up world you light up my life. 
You are the only one who is better than life it self sister.
love you, love you, love you and never leave you for nothing.

Har precis läst klart boken vingklippt ängel. Kan rekommendera den starkt att läsa, riktigt fanatastiskt bok. På ett konstigt sätt så kan den nästan ge mig lite hopp och styrka i livet fastän våra sjukdomar skiljer sig så långt ifrån varandra. Min känsla är mer kan hon så kan jag? Ingenting är fan omöjligt och även ifall de känns så vissa dagar så får vi aldrig glömma de dagarna som faktiskt är bra. Istället för att jämt fokusera på hur vi mår och när vi mår som sämst kanske vi borde tänka efter innan och känna om det verkligen är så här vi vill må eller mer som de bättre dagarna.

Jag tror att alla som har läst min blogg har fått helt fel uppfattning om mig eftersom jag aldrig typ skriver här i när jag faktiskt mår bra. Tänk om vi kunde få in lite fler inlägg och uppmuntra andra om sånt som faktiskt gör oss glada och lyckliga. Ge dom en push i sitt kämpande. Fastän jag själv kan tycka det är så underbart att få skriva av sig när man mår som sämst.

 Skrev mycket "dagbok" för några år sedan där jag kan gå tillbaka och läsa om vad jag skrivit och jag skrev väldigt ofta när jag mådde dåligt fastän jag kanske inte riktigt visste då vad det handlade om. Jag vill ju kunna vissa folk mitt rätta jag också i mitt letande efter frihet utan det. (som jag allltid kallade det förut). Jag är en posititiv och förbannat glad tjej för det är jag ju fan känd som att vara, sen kanske jag inte visar alla hur dåligt jag egentligen mår ibland. Fast vad får jag ut utav det sänka ner ännu fler personer och självklart ännu mer mig själv. Sen har jag ju mina stunder också men det får folk acceptera som precis vilken frisk människa som helst har sina. Känner bara att det är dags att kanske ge något också inte bara olyckliga meningar fastän vi behöver dem ibland.

Jag vet inte vad som gör ondast ångesten eller alla dessa jävla misslyckanden som aldrig verkar ta slut... För första gången ser man något annat i spegeln, något som tycks vara vackert och det där monstret som alltid annars brukar vara där är som helt borta idag. Med motivation och styrka starkare än någonsin känner man sig oslagbar för idag är jag stark, idag är jag starkare än någonsin. Hoppet är tillbaka och och glädjen över att klara det har kommit tillbaka och nu känns det som man verkligen är påväg någonstans igen.

 Inget kan stoppa en speciellt inte en sak som mat,för jag hatar mat helst utav allt skulle jag aldrig mer vilja äta. Men viljan att göra det finns också där idag och oavsett hur mycket jag hatar det gör jag det ändå. Och plötsligt i sina bästa drömmar inser man att allt bara fortsätter och går i cirklar och man är återigen tillbaka på ruta ett. Den "stora portionen" känns plötsligt meningslöst och hela livet känns förstört och man kan återigen äta upp sin ångest.

 För inte vet jag tydligen verkar vi tycka att 10 mackor är bättre än en. Hoppet och styrkan bara är som helt försvunnen igen och återigen står ett monster i spegeln när jag tittar. Jag vill inte titta, jag vill inte vara, Jag orkar inte längre ha motivationen uppe längre när jag inser att vägen till frihet är som bortsuddad i min drömsaga. Jag är fast i en dröm som jag aldrig tycks vakna upp ur.

Känner att jag INTE klarar detta själv längre, vet inte vad jag ska göra, ska ta vägen!? Min värld bara faller samman mer och mer för varje dag nu. Alllt blir bara värre och värre och jag känner mig så fruktansvärt svag just nu. Ätstörningsenheten vart fan har den tagit vägen? det känns som mina sista hopp vilar på mina nära och kära men det är inte lätt när ingen vill eller kan förså!

 Jag känner bara att jag måste prata med någon så snart som möjligt, vet bara inte vad jag ska säga eller göra. Jag är bara i desperat behov av hjälp just nu  och jag är så himla rädd för slutet för det finns fan inget slut i detta helvete.

vad gör man när hela ens liv går i spillror och allt det viktiga och speciella här i livet helt bara togs över av ren skit.. Den här skiten tog bort mina drömmar om livet,alla hopp och allt jag ville bli. Den förstörde allt och nu ligger jag här patetiskt och önskar att jag aldrig ens fick livet för det är ingenting värt längre. Allt som man har gått miste om pågrund utav det här, allt som jag kommer att gå miste om. Det förstör allt och det finns ingenting jag längre vill bli än frisk och det är så jävla lång borta nu. Jag önska bara att folk inte hade blundat för mina problem och hjälpt mig redan då, jag är så jävla arg att ingen ville förstå och nu är det värre än någonsin, känns som jag aldrig kan bli frisk och iså fall vill jag fan inte leva.

Varför gjorde ingen något?Fattade ni inte hur jävla länge jag ropade på hjälp och nu hatar jag livet mer än något annat. Alla visste ju, alla fattade ju så varför var det så jävla svårt och inse att sitt eget barn inte var friskt.

Jag vet inte vad jag ska skriva om egentligen för allting går bara neråt nu, allting som blev bättre blir bara sämre. Jag har gått upp i vikt det vet jag och inte lite heller, det behöver jag inte en jävla våg för att fatta. Jag bara äter och äter men orkar inte kompensera på något sätt, tränar aldrig längre och mår så psyskiskt dåligt att jag inte orkar göra något annat heller.

 Orkar inte ta promenader, orkar inte se på tv,orkar knappt sitta vid datan, orkar knappt vara längre och just nu skulle jag behöva ätstörningsenheten mer än någonsin nu men min behandlare är alltid sjuk... Jag vet inte vad jag ska göra längre, vet inte vart jag ska ta vägen, vet ingenting är bara så himla brusten. Känns som jag har gett upp angående allt precis allt, till och med vikten bryr jag mig inte om längre fastän det är de enda jag tänker på under dagarna. Jag orkar inte gå ner i vikt har gett upp helt jävla totalt nu och det skrämmer mig mer än någonsin.

 För alla tedenser är tillbaka, jag har fallit tillbaka igen, tillbaka på ruta ett där jag började mitt helvete och nu finns det fan inga vägar ut längre känns det som. Känns som man kommer att dö fet och olycklig, meeeeeen vad ska jag göra när all styrka ,alla hopp och allting bara är bortblåst. Ingenting i livet känns roligt eller meningsfult. Ingenting betyder något längre och jag vet fan inte vad mitt liv är värt för något känner bara att jag kommer sprängas snart, kommer inte orka. Och jag är den sista personen här i världen som bara skulle ge upp men jag är ju för fan redan död och mer än människa det är jag fan inte. Nä fy fan fet och äcklig det är precis vad jag blivit efter alla mina år som bantare psyskiskt störd och helt åt helvete. Om det här är livet så vill jag fan inte ha tillbaka skiten, jag vill bara få leva men det gör jag inte. Helt förstörd efter allt är jag och livslusten den togs ifrån mig förlängesedan.

Hade skrivit världens längsta inlägg så råkade jag på något jävla sätt radera allt men det var väl lika bra stod ändå bara massa skit...

Tog studenten igår var världens lyckligaste och gladaste. Idag hatar jag livet, allt gör ont och ångest gör att jag knappt orkar duscha, borsta tänderna eller något utav det simpla här i livet. Så mycket jag vill göra men jag orkar inte, ligger istället uppblåst och förjävlig i min säng och tycker synd om mig själv fastän jag egentligen borde ta tag i allt nu. Jag orkar inte och jag HATAR det. varför idag????? kunde jag inte fått en jävla helg ifrån detta, en jävla simpel liten skit helg. Är så frustrerad vet inte riktigt vart jag ska ta vägen eller göra. För allt känns tungt och långt ifrån, jag vill inte dö orkar bara inte vara här just nu.

Bara för att man har fått vara extra glad i några dagar nu tror man plötsligt att man blivit frisk. Fastän man vet innerst inne hur det kommer att gå tillslut så tror man så himla starkt att det är slutet. Nu ska jag aldrig mer, just nu kan jag bli frisk. Jag behöver bara några få dagar på mig att bli frisk, sen ordnar sig allt. Och sen kommer den här jvla besvikelsen när man misslyckas att det aldrig  kommer att gå. Från att ha gått och känt sig super stark till helt död, till helt hopplös och ingen tro på något. Från att ha varit världens gladaste och nöjdaste till att aldrig mer vilja försöka, att inte vilja,inte orka något. Man ligger återigen på botten och så fort man tar sig upp så ligger man där igen. Den jag var då kommer aldrig ske igen, kommer aldrig hända. Jag måste fokusera på att bli frisk inte bli den jag var då.