För mycket utav det goda
Jag vet inte ens om det är ätstörda folk som enbart läser eller även friska och i så fall kan dom verkligen fatta, kan dom verkligen leva sig in i hur det är. Antagligen inte, precis som jag inte vet hur det är att vara handikappad osv. Ibland önska jag verkligen att man kunde det, DÅ kanske man hade fattat hur det är att vara värre och inte. Samtidigt som man antagligen skulle få så jävla mycket större sympati för folk. Jag är verkligen ingen ängel och felfri men vem är det, vem är perfekt och definera ordet perfekt för mig?
För mig kanske det betyder något helt annat gentemot vad någon annan skulle säga. Jag blir bara så jävla arg att min förbannade hjärna försöker intala mig vad perfektion är samtidigt som mitt hjärta säger något annat. Det är så mycket jag vill få ut utav livet, så mycket jag inte vill missa pågrund utav det, jag vill bara frisk samtidigt som jag inte orkar just nu. Jag vill försöka men jag vågar inte, jag vill förhelvete bara bli frisk. Jag vill bara bli mitt gamla jag igen, jag vill att folk ska förstå men ingenting sånt funkar nu. Finns liksom inget vettigt att skriva, jag vill bara inte känna att jag är helt ensam....
En helt vanlig dag
. Bilden kommer ifrån en annan blogg och jag var bara tvungen att ta den. På något konstigt sätt blir man glad och hoppfull utav att bara titta på den. Det är så små saker här i livet som egentligen kan göra mig lycklig men jag blundar för allt sådant just nu.Uttjatade ord
Jag vet inte men både hoppet och styrkan hag övergivit mig och jag står helt ensam kvar utan något. Vet ni vad som är det värsta utav allt, det mest jävla patetiska det är inte all jävla ångest varje dag utan att jag motarbetar min ångest med MAT. Varför just mat utav alla jävla saker här i världen. Som någon jävla slags drog använder jag maten för den får mig att må bra för studen men sen är allt åt helvete igen fast det dubbla. Står och trycker ner hela hand jäveln och tusen tandborstar men det kommer inget och precis när det är nära så får jag ångest för att spy. Jag får ÅNGEST att sitta över toaholken det är helt jävla sinnessjukt, hjärtat börjar slå som in i helvete och det känns som man ska svimma rakt ner i toaletten så jag måste resa mig och gå därifrån fetare än innan. Träna ja va fan hände med all jävla träning. Nu behöver inte min behnadlare vara rädd att det blir för mycket träning i alla fall för det orkar jag inte, psyskiskt orkar jag INGENTING nu.
Städa, tvätta, plugga och träna ingenting blir som man tänkt sig och alla listor man räknar upp i huvudet dom kommer sist. Jag har ju all jävla ångest och mat att ta hand om hur fan ska jag hinna med allt viktigt i livet då? Kompisar nej inte ens dom orkar jag träffa inte min familj heller helst fastän jag är tvungen. Jag är tillbaka i början känns det som när isoleringen börjar, orken att göra ngt är helt borta, att titta på tv klara jag inte ens av, att vara orkar jag helst inte heller men jag har ingenstans att ta vägen. Dessa samtal varje gång jag är borta ifrån er också eran rädsla att jag ska dö. Men herregud ja dör varje dag inombords men just nu är jag alldeles för svag för att dö och dagarna när det är bättre är jag för stark för att dö. Så sluta oroa er och lev livet för det gör jag verkligen inte nu och ett liv det vet jag inte ens om jag kan säga att ja har i så fall är ingenting i världen rättvist.
Ingen livslust kvar idag...
Måndag nya tag nya misstag, inget jävla nytt liv ialla fall. Jag måste ta tag i allt annat omrking fastän jag vill helst bara vill dööööööööööööööööööö idag.
Söndag
Ensam inte alltid starkast
När min tillvaro är som mörkast som jobbigast behöver jag er mer än någonsin och visst kan jag känna igen mig själv att det går ut över andra som INTE behöver det men samtidigt inser jag att utan er hade jag inte suttit här, utan er hade mitt liv varit meningslöst. Min ångest nej fan inte är den bättre heller, minimalt intag av mat det senaste och visst borde jag bli lyckligare och gladrae utav det för det är precis vad min äs säger att jag borde bli. Men jag har insett att det är allt annat förutom mat. Klart är en stor del utav maten inkluderad men det beror ju på att man använder maten som vapen inför sina problem vissa äter för att dölja det onda medan vissa andra tror att dom kan göra sig själva lyckliga och glada utav att inte äta.
Men ack så fel ni och jag själv har, vi måste sluta använda maten som något jävla försvarsvapen vi måste börja räkna upp och inse vad här i livet som gör oss lyckliga. Tänk efter riktigt noga och kommer några kilo upp och ner göra er lyckligare. Kommer ni le när ni står där och inser att all som egentligen betydde något är som bortblåst och endast du och maten står kvar själva. Vi vill inte förlora det som betyder mest för oss här i livet, däremot måste vi börja räkna upp vad vi behöver göra för att vi själva ska bli nöjda.
Vill vi verkligen leva hela vårt liv på detta sättet? Tänk efte riktigt jävla noga hur ni lever, hade ni själva velat se era barn lägga ner all sin tid, hela sitt jävla tid på mat, kalorier och träning. Fan jag ve tatt det är så lätt att skriva om men svårare att verkställa. Jag vill verkligen försöka för livet ger mig så mycket mer, det är så mycket jag vill se och göra. Jag kan inte låta allt det onda ta över jag måste försöka besegra det här och nu. Man blir inte stolt utav att inte äta, om du vinner mot ätstörning då har du fan något att vara stolt över. Man måste bara se och förska ge livet en hel ny innebörd.
Onsdag
Det gör så jävla ont och det känns som ångetsten ska trycka upp varenda organ i min kropp. Detta gör saken inte ett skit bättre heller fastän jag är lättad. Jag vet att det kommer bli bra men fan nu är nu och då kommer vara då. Ush vill inte vara här nu och kvällarna dom skrämmer skiten ur mig för då är det som värst. Jag orkar inte tänka, inte vara just nu. Precis när man tror att allt ska bli bättre så skiiiter sig allt och jag är fan inte mer än människa, jag kämpar varenda jävla dag med den här skiten. Men känns som jag är så nära bristningsgränsen just nu och lycka vart fan har det ordet tagit vägen.. Finns det någon som kan förklara ordet lycka för mig? För jag har helt totalt glömt bort innebörden hur det känns att vara lycklig.
Halvdöd
Måndag
osäkerhet
Ärlighet varar längst men egentid?? Va fan ett litet samtal är det för jävla mycket begärt efter allt. Spelar ingen roll hur mycket jag gillar dig för det gör jag men det här går inte. Jag behöver få vara lycklig och glad tillsammans med dig. Igår kväll sjönk du så frukansvärt i mina ögon och jag menar efter allt som har hänt så gör du såhär igen jag är helt jävla mållös vet inte ens vad jag ska säga sen OM du hör av dig. Om du får ner mig hela tiden så vill jag inte ha alls med dig att göra längre för jag förtjänar något så jävla fruktansvärt bättre än den här skiten och allt annat jag har omkring mig nu.. Hur ont det än gör att säga så vill men kan jag inte träffa dig längre för jag varken orkar eller behöver detta nu. Jag vill bara att du ska visa någon jävla gång och om jag ska gå runt och vara ledsen hela tiden, va fan bygger man upp på det. Nej nu får det fan ta och vara slut på den här skiten, är bara du som går miste om en bra tjej helt enkelt.
lördag
somnar med huvudvärk vaknar med huvudvärk, lever med huvudvärk. Jag är en tickande stressbomb och snart kommer jag vara immun mot tabletter också. Ikväll blir det i alla fall utgång sköönt något annat att tänka på!
irriterad
inget stopp
Jag hatar mat men jag kan inte sluta äta. Det bara glider in i käften på mig hela tiden och bara fel fel fel mat... Jag måste nog vara världens sämsta bantare.
bortkastad tid
Samtidigt är jag arg på folk omkring VARFÖR GJORDE INGEN NÅGOT. 13 år gammal reagerar skolsköterskor, vänner, familj och alla omkring. Hur fan kan man tro och lita på en jävla 13 åring!? 3 år senare när det är värst står fortfarande läkare psykologer, vänner, familj och bara väntar ALLA vet min hemlighet och det gör så jävla ont när jag tänker på det för jag vet att dom vet! Men det är ingen jävel som vågar inse mina problem och jag fattar inte vad dom väntar på? Hur jävla länge som helst ropade jag på hjälp för min anorexi och svåra ätstörning men det var inte någon som fattade att jag behövde höra det ifrån er och inte ifrån mig själv, för jag skämdes alldeles för mycket och inte fan blev saken bättre när det här slog ut på det också.
All min träning allt mitt slösande på livet, all tid åt kalorier och mat hade gjort mig fet, hade gjort mig till den jag aldrig
någonsin ville vara. Men jag inser nu i efterhand hur jävla sjuk jag var och hur jag bara blev värre och värre men folk bara stod och blundade. Nu hatar jag världen för det finns inget vackert med den längre, livet är inte rättvist känns det som. Jag har inga framtidsplaner, inga drömmar längre , inga hopp och önskemål INGENTING och det skrämmer mig mest för om jag vet inte om jag kommer stå där 10 år senare och tänka varför JAG inte själv gjorde något. Det är alltid skönt att ha en syndabock men jag måste även inse att jag själv har orsakat detta och ingen annan, alltså måste jag ordna upp det också. Jag står inte ut med tanken att jag aldrig försökte, att bara ge upp och sen ångra sig flera år senare i livet för det här har redan tagit flera år utav mitt liv. Mitt mål i livet nu är att bli frisk och lycklig på riktigt igen och jag vill bara gråta för det är så myyyycket mer jag vill göra men jag kan inte jag vågar, det stoppar mig från att göra att jag älskar här i livet och nu känns det som om all ork är borta för jag varken orkar eller vill längre..
negativa tankar
en timme senare
uppblåst mage
Har inte lust att gå runt och se gravid ut hela sommaren fy fan.
Tillbaka på ruta ett
Stanna hemma ifrån skolan för att kunna äta. Nu är det bara en månad kvar och jag orkar fan inte ens kämpa in i det sista, all min energi måste gå åt till den här skiten antar jag? Jag är trött på mat, på kalorier, på träning, på smala ideal. För egentligen vill jag inte se ut som ett benrangel Jag vill bara få vara frisk och lycklig några kilo upp ner kommer inte ändra på det nu har jag förstått. Glad vart fan har det ordet tagit vägen i min ensamhet är jag ALDRIG glad. Det är inte längre gamla jag och det måste jag inse hur ont det än gör och jag kommer aldrig kunna gå tillbaka till "den" tiden igen. Nu är nu och det enda jag kan göra nu är är att fixa till mitt liv. Även fast jag inser att jag antagligen aldrig någonsinmer kommer bli helt okej så kanske jag i alla fall kan lära mig leva igen på riktigt, leva livet utan detta.
Jag vågar bara helt enkelt inte släppa min ätstörning, hur fan ska man våga släppa taget om ens enda riktiga trygghet här i livet. Jag lever ju för fan för den och med den hela tiden.Ärligt och sorligt nog tror jag inte längre att jag kan bli lycklig utan den heller jag tror inte jag kan leva utan den heller, tror inte jag kan leva med den heller. Jag vet liksom inte längre hur det känns utan den och jag vet inte hur jag ska bete mig utan den. Mina regler och lagar om det här jävla mathelvete skrämmer mig alldeles för mycket för att jag ska våga lämna det. Jag kan leva normalt men jag vågar inte, jag vågar inte längre testa världens regler utanför min. För här kan jag styra allt själv och fastän det är kontroll jag söker i mitt jävla patetiska liv så inser jag samtidigt att jag har tappat all kontroll angående allt här i livet, kontroll existerar inte längre i mitt liv för den är som helt jävla bort blåst.
...
fredag
Samtidigt inser jag att jag inte behöver vara pinnsmal sålänge jag är glad och lycklig för det är de enda som betyder något nu. Men det går inte jag kan aldrig bli helt jävla lycklig på det här sättet och destu längre jag låter det gå ju svårare kommer det bli att lämna skiten. Jag är så arg på folk omkring, skolan, nära och kära, läkare hela jääävla bunten! Alla blundade för mina problem och det gör så fruktansvärt ont att ingen ville förstå. Alla visste men ingen ville tro! Då hade jag kunnat få hjälp och gå upp på ett hälsosamt sätt och arbetat med min ångest redan då och lärt mig käka normalportioner och hela skiten. Men nu är det försent och jag inser att det kommer bli så jävla mycket svårare än jag trodde den här behandlingen för när man tycker att man ser ut som en blåval kanske man inte har lust att äta så ofta och "mycket".
Nej fy fan det är svårare än någonsin nu och ångesten den pajar hela mig. I förrgår hade jag sådan frukstansvärd ångest att jag började få ont i magen, aldrig märkt av just de symptomen innan. Vet inte vad jag ska tro för just nu känns det som jag inte kommer någonstans och att allt redan är försent. Helst skulle jag bara vilja hoppa av den här skiten och leva resten utav livet med den här skiten för det är ju det jag verkar vilja nu!??? Åh jag tänker gå kvar och göra mitt bästa fast nu har jag redan ljugit för mig själv igen, men om mina hopp finns kvar så ska jag aldrig lämna det stället förens jag är frisk! Om det kan ge mig en framtid, ett liv utan min ätstörning så är jag beredd att göra allt.
....
Tjock ångest
Jag försöker verkligen inbilla mig själv att jag har det bra och att det inte alls är något fel på mig. Jag är inte tjock, jag är inte tjock, jag är inte tjock men min äs säger nog helt annat. Den säger åt mig att banta ner mig eller dö. Fy fan vet inte vart jag ska ta vägen vill helst bara lägga mig ner och försvinna idag för ångesten har redan förstöööört allt och jag hatar den över allt annat. Om jag kunde slå tillbaka mot den så hade jag gjort det NU!. Men känns som desto längre bort jag kommer ifrån skiten så blir det värre, ångest för att man börjar bli frisk eller för att man sjunker tillbaka i gamla vanor!???
äckel
Jag kan inte spy, jag kan inte träna, jag kan inte ut och gå, jag kan ingenting nu förutom ligga patetiskt i min säng och tycka synd om mig själv. Jag vill ingenting, orkar inte ens träffa mina vänner, umgås med familjen ingenting.. Jag vill helst bra ligga här helt ensam och dö för sådana här dagar har jag ingen livslust alls. Fattar bara inte varför just jag skulle få den här skiten, varför en oskyldig liten jävla flicka som mig. OM jag bara kunde fått ett stor fet smäll som varade i tre sekunder. Det här har tagit flera år utav mitt liv, kanske hela mitt liv? Jag är så ävla rädd för att aldrig bli frisk igen. Hur fan ska jag stå ut det dödar mig, långsamt tack och lov finns det dagar som får mig att vilja kämpa vidare och aldrig ge upp.
att fylla år
Jag är glad och visst kan jag känna lycka men min ätstörning ger mig inget sådant! Och avsett om maten går bättre för det gör den så är det en psykisk sjukdom, tankar och ångest som jag jämt skriver om är värst. Visst kan jag äta godis, lagom stora portioner, pizza och allt sådant och det gör jag också men VARJE GÅNG ångrar jag mig. Det finns inget mellan allt eller inget för mig.
Om jag bara kunde ta en bit choklad känna mig glad och nöjd. Men nej då ska det vara hela paketet eller träning i 40 timmar. Jag hade gått som en tok idag enbart för att kunna unna mig något på min födelsedag, samtidigt som jag kan tycka att det är fruktansvärt patetiskt så inser jag bara att påsk, jul, min födelsedag eller andra speciella dagar inte bara förvandalar mig till någon annan. Alla dagar är samma inte ens en sådan här dag kan jag få vara, den tar över allt. Japp jag har "unnat" mig gott i gott nu på kvällen med familjen men va fan har det för funktion när ångesten skriker att jag borde svälta i en hel vecka eller träna arslet av mig. Fy fan kunde du inte ens gett mig en dag utan allt en jävla dag på min dag min dag.
lycka och kvällsångest
För jävla bra kväll igår, allt blev bara så lyckat och det har gjort hela min dag idag! Har mått riktigt bra och humöret har också varit på topp. Folk ser ju alltid på mig som den kloka och positiva tjejen och har alltid gjort. Ända personerna som märker skillnad är väl min familj när humöret ligger lite på botten och "allt" känns skit. Men fan va skönt att man bara kan få vara så jävla glad och uppåt bland andra när jag oftast ensam känner mig lite nere vid mina jobbiga tillfällen. För att må bra måste man någon gång må dåligt och för att någon gång få vara glad måste man vara ledsen och för att känna fullständig lycka måste man först vara nere! Hur hade det annars funkat om allt hade varit bra jämt, hade bra i så fall haft samma mening som nu?
För övrigt har det varit en väldigt lugn dag idag och att höra ifrån dig idag betydde mycket för mig, kanske bryr du dig mer än vad jag själv tror ändå. Nästa vecka börjar måltisstöden igen och ja denna gången är jag nog mer posititv än sist vilket känns bra. På tal om ångest då den har nog också varit som ganska bortblåst idag SKÖNT men kvällen fy fan jag vet inte men oron som börjar blanda sig i hela kroppen klumpen i bröstet och stenen som ligger och pressar mitt hjärta och jag vet inte vad det är!? Varför kommer den nu och beror det på allt eller va fan är det. Samtidigt som jag känner mig så levande och glad så kan jag inte ta bort det, det bara sitter som fast klistrat över hela mig. Om jag bara kunde få ett svar vad varför och hur?
