runales

Att få kallas sig frisk känns så jävla overkligt just nu trots att jag varje dag "börjar ett nytt liv". Jag vill hellre gråta,bli arg,bli besviken,bli frustrerad istället för att äta upp mina känslor. Men maten är alltid en räddning när problemen uppstår för maten gör ondast och då är plötsligt inte det andra lika illa.

Så mycket tankar just nu att jag nästan svimmar,åka hem?stanna kvar? läggas in på riktigt för en gångs skull? fast det skulle jag gjort för längesedan.. Jag vill bara få leva ett normalt liv för det här tär sönder på mig,river min själ i tusen bitar och krossar mina drömmar,mitt underbara liv som kan vara så fruktansvärt vackert ibland.

Jag hetsäter nästan dagligen och min hemlängtan är sjuk jobbig just nu. Och så håller jag på att falla för en kille som jag egentligen inte borde ha fallit för? Varför ska jag vara så komplicerad när det kommer till kärlek,varför kan jag bara inte få vara kär och galen. Men hur fan ska man våga älska någon när man hatar sig själv i princip? Jag som trodde att allt skulle bli bra här och så ballade det helt ur,jag vet inte längre vad jag vågar bara att jag måste försöka hur jävla hårt och jobbigt det än blir..

Jag borde inte klaga på alla andra jävla idioter till knarkare här för den största missbrukaren i det här skithemmet är jag och så är jag bäst i välden på att dölja det.. Samt att jag är världsbäst på att börja om på måndagar,ny månad,nytt år,ny vecka.. Och fly kan jag göra,långt långt bort men inte från verkligeheten,inte ifrån mina problem,mitt missbruk,mitt andra liv,mitt helvete här på jorden.

Stark fysiskt,förstörd psykiskt. Perfekt på att dölja det för mig själv,expert på att dölja det för andra.