runales

Att få kallas sig frisk känns så jävla overkligt just nu trots att jag varje dag "börjar ett nytt liv". Jag vill hellre gråta,bli arg,bli besviken,bli frustrerad istället för att äta upp mina känslor. Men maten är alltid en räddning när problemen uppstår för maten gör ondast och då är plötsligt inte det andra lika illa.

Så mycket tankar just nu att jag nästan svimmar,åka hem?stanna kvar? läggas in på riktigt för en gångs skull? fast det skulle jag gjort för längesedan.. Jag vill bara få leva ett normalt liv för det här tär sönder på mig,river min själ i tusen bitar och krossar mina drömmar,mitt underbara liv som kan vara så fruktansvärt vackert ibland.