att inse
Insåg för första gången i mitt liv idag att jag kommer inte bli lycklig bara för att jag blir av med min ätstörning men däremot kommer jag bli av med den fortare om jag är lycklig.
jag vill inte dö inne i ett kök.
Hej jag heter ********* och är en matmissbrukare... Har aldrig sett det från den sidan förut utan mer som den anorektiska tjejen som fick bulimi och det värsta är att på något konstigt sätt önskar jag ibland att jag ska bli som den jag var då fastän mitt liv var ännu värre då ( i den sociala biten). Jag har alltid varit översocial och trevlig,i skolan kallades jag lyckopillret för i allas ögon var jag bekymmerslös och lycklig till hundra procent.
Sista året i gymnasiet hade jag nästan 50 procents frånvaro,har aldrig i hela mitt liv skolkat så mycket som då dels började jag min behandling då vilket ledde till att jag också var borta mycket. Samtidigt som jag gick ut med godkänt i alla betyd till och med vg i vissa,lyckades ta körkort och börja jobba som timvikarie. Men nu börjar det gå neråt igen,jag orkar inte jobba (aldrig varit borta under det år som jag jobbat) men jag går dit för jag vet att innerst inne mår jag bättre utav att göra ngt. Sen är det andra delar i mitt liv som inte vill lösa sig så istället för att tillåta mig att må dåligt,vara nere,ha ngr dåliga dagar och sedan gå vidare missbrukar jag mat.
Jag använder det som ångestdämpande samtidigt som det ger mig hundra gånger mer ångest efteråt. Ibland undrar jag HUR FAN ska jag någonsisn helt och hållet kunna ta mig ur den här skiten när mat finns över allt,ngt jag dagligen behöver,ngt jag faktiskt kan leva utan... Alkohol och knark är inget livsviktigt men maten den kommer jag behöva kämpa med hela mitt jävla liv och det skrämmer mig mest.
Sista året i gymnasiet hade jag nästan 50 procents frånvaro,har aldrig i hela mitt liv skolkat så mycket som då dels började jag min behandling då vilket ledde till att jag också var borta mycket. Samtidigt som jag gick ut med godkänt i alla betyd till och med vg i vissa,lyckades ta körkort och börja jobba som timvikarie. Men nu börjar det gå neråt igen,jag orkar inte jobba (aldrig varit borta under det år som jag jobbat) men jag går dit för jag vet att innerst inne mår jag bättre utav att göra ngt. Sen är det andra delar i mitt liv som inte vill lösa sig så istället för att tillåta mig att må dåligt,vara nere,ha ngr dåliga dagar och sedan gå vidare missbrukar jag mat.
Jag använder det som ångestdämpande samtidigt som det ger mig hundra gånger mer ångest efteråt. Ibland undrar jag HUR FAN ska jag någonsisn helt och hållet kunna ta mig ur den här skiten när mat finns över allt,ngt jag dagligen behöver,ngt jag faktiskt kan leva utan... Alkohol och knark är inget livsviktigt men maten den kommer jag behöva kämpa med hela mitt jävla liv och det skrämmer mig mest.
despair
Fick jag min ätstörning pågrund utav min negativa sida om m itt utseende eller började jag hata mig själv efter min ätstörningar? Så mycket frågor,så mycket som kommer att förbli begravt i mitt innersta minne,minnen som jag förträngt för längesedan. Jag begär inte att älska mig själv men åtminstoende acceptera mig själv och gå vidare i livet. Hur fan ska jag kunna överleva närjag håller på att ta mitt egna liv,hur fan ska jag någonsin kunna bli lycklig när jag övertalar mig själv varje dag vilket skitliv jag har och hur ska jag kunna ge någon människa en chans att älska mig när jag inte ens kan tycka om mig själv. Hopplöshet.
