runales

Jag är tom på ord,hatar mig själv som trodde att jag kunde fly mina egna problem. Bearbeta dem eller stanna kvar i helvetet,jag vill så gärna skylla ifrån mig på någon men det går inte längre för nu är det bara jag själv som kan rädda mig.

Jag är tom på ord,finner inte lyckan över dem veckorna som var bra. Allt mitt huvud upprepar är varför,varför snälla gud när ska det ta slut? Luften börjar ta slut som jag andas och paniken över att aldrig bli frisk får ångest att dubblas. Är så jävla rädd att åka på en panikångest attack här,det får fan inte hända bland alla männsikor..

Jag hatar att du ALDRIG fattar något,att du på något jävla stört sett fortfarande INTE fattar när du ska stötta mig. Att du bokstavligen talat är så jävla trög,att jag tror du nästan är sjukare än mig,du måste fan i mig vara det när du är så förbannat jävla äckligt trög. Du förpestar mitt och andras liv med din agrressition,jag HATAR det,fattar du inte att alla människor utom du HATAR det. Jag önska att m var här så jag kunde prata med henne,hon var den ända som förstod men istället får jag sitta här ensam på midsommar gråtandes för att DU ALDRIG FATTAR.Jag har fan inte ditt stöd någonstans och jag vet inte om du blundar eller om du verkligen är så här förbannat jävla blind.

fem jävla äckliga återfall och jag kunde inte hålla fingrarna i styr utan skrev direkt till mammi. Vad fan skulle jag göra??!! när man känner sig värdelös,äcklig,ensam och bara ingenting.. Jag är så jävla förbannad på mig själv,sorg blandat med ilska och det är midsommar. Men jag ser tar en dag i taget och ser framår trots den här SKIT veckan för det är ju jag,starka glada jag...

Det bästa med mig att jag på ngt konstigt sätt alltid ser framåt trots att jag helst skulle vilja spendera de närmaste dagarna i sängen.. Jag har ju bevisat för mig själv att jag faktiskt kan så gode gud låt mig inte tappa detta nu,jag gör vad som helst för att få tillbaka dem veckorna.

Man kan inte fly sina problem,oavsett land,stad,situation eller plats. Man måste gå igenom skiten om och om igen tills man själv bestämmer sig för att våga gå vidare,våga se andra delar av världen. Våga inse att allt i livet inte är skit utan vacker på hundra andra sätt. Men just nu gör det förbannat ont,jag spyr av äckel utav mig själv för att jag är så svag för jag vet ju för helvete att det går att stå emot. Men det är okej att vara förbannad nu,besviken och förstörd så länge man går vidare,aldrig ger upp. Just nu orkar jag dock inte se framåt,jag vill bara vara här och nu,down for the moment.

Jag har hetsätit två jävla dagar i rad här nu... Trodde aldrig jag skulle ha råd att göra det här,trodde aldrig jag skulle få en chans,trodde aldrig suget skulle komma tillbaka,en månad nästan,en jävla månad och jag sabbar det.. Har liksom inte hänt på flera år,fan vad jag är kass. Precis som om jag trodde att mina problem skulle försvinna här,att jag kunde fly mot något bättre och ja det är bättre,mkt i mitt liv är mkt bättre nu men inte DET. Jag är så jävla rädd att det ska balla ur oh att jag är tvungen att åka hem igen,hem igen till min trista vardag trots att det är en del människor där jag saknar ihjäl mig efter.