....
JAG HATAR DENNA DJÄVULSKA SJUKDOM
Den tar över mitt jävla liv och jag hatar, hatar, hatar allt som har med denna skiten att göra. Jag hatar det så mycket att jag nästan dör utav hat. Blir bara fetare och fetare för varje dag, celluliter överallt på min kropp och allting bara dallrar. Jag h a t a r m i n ä c k l i g a f e t a k r o p p. Jag hatar att folk kommenterar att jag är finare nu än då, jag hatar att de påstår att jag är smal!? JAG ÄR DEFENITIVT INTE SMAL. Jag hatar att äta mig olyckligare och att jag för varje dag bara blir fetare och olyckligare. Jag hatar att lycka för mig kommer utifrån och allt annat känns så jävla meningslöst.
Jag orkar inte träffa någon och allt jag vill är att ligga i min äckliga säng, där vill jag ligga tills djur kommer och äter upp mig. Jag tänker oftare och oftare på döden och ångest får mig att vilja släppa allt jag någonsin känt kärlek till. Jag vill ingenting längre och döden lockar så fruktansvärt mycket. Ingenting kan få mig att le, att få känna lycka. Ångesten tär på mig varje dag och jag blir bara mer och mer hatisk mot allt på mig själv. Den får mig att vilja skära upp handlederna och fortsätta äta bort det onda.
För jag vet inte vad jag ska göra längre för att det ska sluta, vissa väljer att skära sig, vissa väljer att äta, vissa väljer att inte äta, vissa väljer totalt bort livet. Men jag kan inte använda någonting emot det. Helst skulle jag vilja skrika ut hur mycket jag hatar livet, livet jag lever i alla fall. Jag är så arg för man känner sig så jävla hjälplös.
Ge aldrig upp
Det här var sista gången jag föll nu och oavsett vad så kommer den tiden komma men sålänge lever jag på det jag tror mest på. jag tror min kärlek till allt annat här i världen kommer få mig till mål.
hat
Vet fan inte vad jag ska skriva, är så jävla misslyckad och ytterligare en jävla dag är förstörd. Allting kan dra åt helvete och jag hatar allt. Speciellt hatar jag livet för jag vill ingenting, jag orkar ingenting. Detta enda jag är bra på är att äta, ätaäätaätäaätaätäaäta ussssssssssssh det är så äckligt jag vill bara spy spy spy fy fan skjut mig, jag vill inte leva.
Tankar
Gick en vända idag också men stegen var alldeles för jobbiga, de sista 100 stegen kändes som bly och jag ville bara hem och försöka få iordning på allt i den nya lägenheten. Men jag vet inte hur jag ska ha kläderna, hittar inte alla sakerna och allt ska ligga så jävla perfekt! Jag är verkligen inte någon perfektionist när det gäller sådant. Jag är äcklig och hatar att städa och hålla iordning. Jag är så jävla rädd för att bli deprimerad och vet inte om jag kanske redan är det utan att själv veta om det?
Ligger ibland och har ångest om livet, framtiden och vad ska hända med mig. När jag var liten hade jag så fruktansvärt mycket mål med mitt liv osv men just nu känns det som om all den här andra skiten går före allt, vill verkligen inte det men jag är för feg för att våga just nu. En riktigt fegis när det gäller chansa och enda gången här i livet man verkligen kan ta sig fram och lyckas är våga, testa, misslyckas, resa sig och försöka med nya metoder. Jag vet exakt hur jag ska bete mig för att bli frisk.
Vet vad jag ska äta, hur mycket, när och vad. Vet vad som borde gå före och vad som är viktigas här i livet att priorritera. Sitter nästan och säger till min behandlare hur jag ska göra men det är bara tomma ord för i min verklighet gör jag allt sådant tvärtemot. Min behandlare: Du ser extra ledsen ut idag, har något speciellt hänt? ingenting händer, det är problemet jag står kvar på samma nivå .
ett rent helvete
ÅHHH JAG ÄR SÅ JÄVLA FRUSTERARD, vet inte vad jag ska göra eller ta vägen!???? Jag försöker, jag försöker verkligen varenda jävla dag men ingen fattar ingen vill eller orkar förstå heller. Jag orkar själv ingenting, jag vill ingenting.. Hur fan ska ja stå ut mer när man mår som skit, om jag bara kunde förklara men inte ens det går längre och ändå skulle ingen förstå. Livet är så orättvist, livet är så jävla orättvist.
tillbaka
Var uppe på ätstörningsenheten idag igen, hade inte varit där på säkert två månader. Hade inte mycket att säga i alla fall som vanligt känns det som.. Hon säger hela tiden att jag ska ta upp saker jag vill prata om när jag är där men det står oftast helt stopp i huvudet på mig, jag har inget att säga. Men det är la ändå hon som är min behandlare, det är la hon som ska ge mig råd, hjälpa mig!? Eller ska jag sitta där och säga hur jag ska gå tillväga med mitt liv.
Satte upp mig på kroppskännedom gruppen ush hatar sånt vill inte gå dit helt och det är hela 13 gånger.. Hade gått ner ett hekto på två månader mer behöver jag inte säga. Det känns hopplöst med vikten, verkar som jag tydligen INTE kan gå ner i vikt längre. Inser att jag håller på att förstöra min ämnesomsättning mer och mer ifall jag fortsätter med mina patetiska batningar. Ska bara försöka pränta in det riktigt i min skalle!
Hon sa i alla fall att vi skulle börja om igen och försöka få igång mina måltider så jag i alla fall äter fler gånger under dagen så kroppen får arbeta. Det är okej att äta utan träning, alla som inte går på gym är la inte tjocka!?
Tycker så synd om min mamma som kämpar så med sin vikt, hon cyklar flera mil om dagen äter bra mat och rör sig hela tiden. Men ändå lyckas hon aldrig riktigt gå ner mycket bara några ynkla kilo. Ush det gör ont i mig att se henne kämpa så med sin vikt fastän hon aldrig tycks ge upp med allt. Hon började banta redan som smal för hon antagligen tyckte hon var fet!?
Massa jävla batning som gjort henne tjock och i det träsket vill jag inte hamna i. Hon har varnat både mig och min syster för det hela livet, så hur kom det sig att jag blev världens sämsta bantare? Men för mig kommer hon alltid vara vacker, gulligt tjock och super vacker. Underbar och det är hennes personlighet, utseende och allt jag älskar inte hennes kroppsform eller storlek. Jag älskar henne som den hon är och det är det viktigaste här i livet att lära sig älska saker inifrån för vi lever i en fucked up värld.
i mitt eländiga hets
Under mina hets får jag verkligen panik, allt ska gå så fort som möjligt. Att hälla upp flingor i en skål och hälla mjölk över kan nästan ta för lång tid. Överallt i hela köket står matvaror på bänken, på bordet. Jag har i princip tagit fram ALLT som finns i kylskåpet. Plus allt detta jävla kladdandet, brödet ska brytas i hundra bitar och alla bitar ska ha smör och pålägg men fort som fan ska det gå så halva smörpaketet går ju nästan åt till en jävla smörgås. Sitta vem fan hinner sitta när allt skata slut på 1 sek? Jag flänger runt i köket, öppnar, stänger, öppnar, stänger kylskåpet hela tiden. Jga märker inte av vad som händer omkring, vet fan knappt om jag skulle höra telefonen.
Det är precis som om man hamnat i trans och allt utanför mig och maten existerar inte för en timme. Jag har oftast spill på mina kläder mjölk, sylt och allt annat sånt där äckligt som flyger ifrån paketen in i min äckliga käft. De sista tuggorna är värst, magen står ut åt alla håll och den värker mer än när du ligger med magsjuka. Du vet tillslut inte om du kommer spy där du står för de sista tuggorna nästan hoppar ut utav sig själv i munnen för det finns verkligen ingen som helst plats kvar i magsäcken.
Det känns som magsäcken ska spricka och munnen gå i tusen bitar men jag måste verkligen få i mig det sista och när det sista är uppätet måste jag ändå ta lite till. Man lägger sig ner och fan nästan kryper tillbaka till sin eländiga säng där man ska ligga en bra stund och tycka synd om sig själv och låta ångesten svalna. När ångesten sedan bara blir värre och värre genom att bara ligga ner (bränner ju ingenting!!!!!) måste man upp men allting gör för ont.
Stegen gör ont, att andas gör ont , att tänka gör ont, att se att höra allting gör så fruktansvärt ont, Själen har blivit våldtagen utav onda känslor och hjärtat har jag fan inte kvar och sedan lígger man plötsligt bara på golvet och gråter för att ens orka sitta upp gör för ont. Väl framme vid toaletten tar allting stopp man trycker tills fingrarna håller på att falla sönder men att spy ger mig ångest och jag nästan spyr utav ångesten. Hjärtat klappar så hårt att det känns som man håller på att svimma och fastän kroppen håller på att spricka i tusen bitar funkar ingenting, för allt är ur funktion.
sista gången
Hur ska jag orka med allting imorgon?
Fettoångest varenda jävla dag, ja är helt enkelt inte värd maten men den är inte värd mig heller. Jag hatar å vara svag för jag är en stark person.
drömlös
KLockan är redan tolv och allt har redan GÅTT ÅT HELVETE och inte enbart maten, fick lite extra bekymmer idag på köpet.
Misslyckande
HELA JÄVLA TIDEN. KAN JAG INTE ENS FÅ EN JÄVLA DAG FRI?
tell me i need you
Märkena ifrån sockarna och alla andra kläder visar att jag är överfull utav vätska, mitt hjärta och alla organ vill jag helst inte veta hur de mår nu. Min ätstörning handlar defenitivt inte bara om hunger och svält, utan om känslor men jag vet inte om folk omkring mig förstår det.. Bulimi handlar INTE BARA OM MAT. Det är oftast så mycket annan skit som ligger till grunden.
Jag hetsäter/överäter när jag kan må som bäst/när jag mår som sämst. Men detta sug varenda dag det tär på mig, precis som vilket beroende som helst måste jag ha det varje dag och utan det mår jag konstigt nog dåligt fast med det mår jag sämre än sämst. Hela min själ och kropp skriker efter hjälp och jag kan inte fatta att jag sakta men säkert dödar mig själv långsamt, för det är precis vad man gör. Forsätter jag kommer kroppen paja eller min själ. Jag vill ju så gärna men vad är det som stoppar mig då ifrån att springa ifrån det här helvetet?
Tom
Frihet
Jag är spänd dygnet om för jag inte längre litar på mig själv. Kan inte längre kontrollera mig själv eller mina misstag som ständigt upprepas och aldrig tycks ta slut. Frihet, vad är det, kan någon berätta det? Vi är alla olika och vad frihet betyder för oss kan sprida sig ifrån en liten smörgås till ett hav av pengar.
Vadå är frihet för mig, förr hade jag sagt att frihet var att gå ur skolan, skaffa jobb, få jobb , flytta hemifrån och tillslut skaffa sig ett normalt och fridfullt liv omringad utav personer som jag älskar, få resa runt om i världen och träffa massa nytt härligt folk, testa på nya saker och göra allt det där som stoppar mig nu.
Men allt sådant där ligger så långt ner på min lista nu för all energi går åt till detta så frihet för mig nu skulle jag väl säga var att våga, att ge allt annat här i livet en andra chans, att våga misslyckas, att orka ställa sig upp och inse sina misstag. Ge en själv en push när man faktiskt klarat något och försöka se framåt istället för bakåt hela tiden. För det som hänt kommer aldrig kunna tas tillbaka igen vi måste helt enkelt gå vidare och göra det bästa utav situationen och kanske till och med våga ge sina drömmar och mål ett ärligt hopp för att sedan kanske märka vad vi gick miste om.
