runales

Kommer antagligen bli mycket inlägg nu när jag har en dålig period,inte matvis men allt annat här i livet. Klumpen i magen kommer ligga och förstöra varenda jävla natt för mig och jag kan inget annat än att låta den sakta men säkert växa bort utav sig själv. Egentligen vill jag inte att allt ska vara slut här men ibland blir det inte som man tänkt sig och då är det bar att ta nya tag. Jag om någon borde ju vara expert på att tag sig upp efter man fallit och fallit och fallit. Ibland vet jag inte om det är fel på mig,om jag inte tillåter någon nära i mitt liv men om jag är värd att kämpa för vill jag gärna se det med egna ögon,nu innan det är försent om det inte redan är det..

Nu är det så där jobbigt igen,allt känns skit,inget känns bra. Jag kan inte vara positiv även om jag verkar det utåt. Ibland vet jag inte vad som är värst,ångesten eller alla måsten som jag fortfarande har kvar,alla måsten om livet,utseendet,framtiden,nutiden,vänner,killar.... Idag åt jag sjukt mycket godis men det var fortfarande inte en hetsätning. Det är stor jävla skillnad på att sitta en hel kväll och trycka i sig massa skit mot en hetsätning. Är fortfarande skit rädd att jag ska överäta och det ska fortsätta till en hetsätning.

Men jag känner aldrig det där suget längre,det suget som nästan tog död på mig förut. Suget som gjorde att jag nästan kunde gå över döda människor för att få mat. Eller den äckliga delen när man åt,på toaletten,över bänken i köket,i rummet,ute,överallt,vart som helst. Hur det såg ut efteråt,mackor,hundra pålägg,egna sörjor,godis,flingor,hela skafferiet var utplockat.

Känslan av att inte kunna stoppa,inte förens man låg uppsvälld och spyfärdig på golvet,ångesten som bara fick dig att vilja trycka in hundra mackor samtidigt. Sen när jag började med äta spotta delen ett tag så kunde hela gommen rivas upp,kändes som sår i hela munnen. Eller dagen då jag hittade gammal kladdkaka i soporna,tog upp och åt. Då vet man att det inte är på en normal nivå längre,långt ifrån att trycka i sig en hel pizza och massa godis på bakfyllan. Jag tror och jag hoppas att jag verkligen börjar lära mig skillnad,se vad som är normalt och vad som inte är normalt.

Minns det som igår den där känslan att aldrig mer,"detta var sista gången". Minns hur misslyckad man kände sig vare gång man faila,hur ångesten bara steg och steg under själva hetsätningen vilket fick mig att äta ännu mer som i princip alltid resulterade i att jag låg på golvet och grät ut all ångest eller att jag helt desperat kröp till toaletten och försökte kräkas upp all skit men jag lyckades aldrig.. Vilket nu i efterhand besparade mig många organ men just då var det världens besvikelse,ett finger,två fingrar,tandborsten,gunga lite fram och tillbaka,äta lite till men jag kände alltid den här yrseln som bara drog över mig,trots att det bara knappt hade kommit några droppar kändes det som om jag skulle svimma vilken sekund som helst.

Slutade alltid med att jag fick gå och lägga mig i sängen för när ångesten var som värst kunde jag varken se på tv,läsa,umgås med människor,träna. Det stoppade mig ifrån att göra allting.. Nu i efterhand är jag glad för allting som har drabbat mig i livet för det har fått mig till den jag är idag,träffat dem människorna jag gjort,växt så otroligt mycket. Även om mina drömmar fick vänta några år så är jag där nu och det är nu det är dags att börja leva på riktigt igen,trodde aldrig jag någonsin skulle kunna älska livet igen,älska att leva,våga må dålig,våga testa nytt. När jag låg där på golvet och trodde att jag aldrig skulle bli frisk,eller när jag hängde över toaletten som ett spöke,när jag satt med en rakhyvel i ena handen och skar medans blodet samtidigt forsade ut genom min näsa då ville jag inte leva längre,ville inte dö men ville helt enkelt inte leva det livet,orkade inte,kraften var som helt borta så kan jag inte fatta att jag står där jag gör idag.Det är otroligt,en jävla lättnad som aldrig går att beskriva om man själv aldrig varit där.

Livet är för kort och jag skulle helst vilja skrika ut till hela världen att det går att bli frisk,trots att det är så jävla overkligt när man lever i den jävla onda cirkeln. Men det går bara man aldrig tappar hoppet trots att det är okej att må skit vissa dagar,planera gärna dina egna självmord som jag gjorde men låt det aldrig bli sanning. För det finns för mycket människor där ute att älska,som älskar er,som inte är värt att lämna..Peace and love people.