runales

I samband med min ätstörning lärde jag mig att stänga av känslor, dock har jag alltid på något stört sätt haft svårt för det allmänt.. I mina svåraste ångest attacker kunde jag inte gråta,inget kunde få mig att fälla en enda tår och de få dagarna jag fick ut något grät jag floder. Att gråta inför er är en utav de jobbigaste stunderna i mitt liv. Hade till och med slutat gråta för en killes skull trots att jag kunde sitta och gråta i flera timmar för en kille när jag var yngre,ung och dum... Nu i efterhand så inser jag också att det var mitt sätt att bearbeta något och fan va skönt det var. Hoppas innerligt att jag en dag igen tillåter mig själv att få vara ledsen och gråta,gråta tills ögonen ser ut som två röda bollar.