runales

Det är ett rent helvete att gå hemma SJÄLV arbetslös, jag gör allt för att få tag i ett jobb vilket jag på ett konstigt sätt tror skulle hjälpa mig väldigt mycket. Egentligen skulle jag vilja skriva tusen rader om hur besviken jag är på mig själv som aldrig låter mig själv få lyckas en enda jävla dag. Men det tar bara en massa jävla onödig tid och såantar jag att alla redan har läst det en miljon gånger.

Mamma är underbar och står och lagar världens goda middagar till mig som jag ska ha under dagarna men så äter jag mig ändå sten mätt på mackor kex och all sån där onyttig skit. Jag skäms och på ett sätt vill jag inte bara se mig själv lyckas utan även att ni en dag ska få vara stolta över ert barn. Ibland kan jag ligga och tänka på livet, framtiden och döden. Det skrämme skiten ur mig för det känns som jag vill leva för alltid och sen andra dagen vill jag ta mitt liv i frtid. KOnstigt hur en äs kan förändra en person både psykiskt, fysiskt och socialt. Sådana här dagar orkar jag inte träffa ngn inte ens mina föräldrar om jag slapp. Vill helst bara ligga och tycka synd om mig själv, PATETISKT!

Även fast vi klankar ner på oss själva så ska vi samtidgt tänka att oavsett hur många gånger vi har misslyckats, gått upp i vikt, gått ner i vikt, spytt, överätit, hetsätit, bantat, fastat eller motionerat som grisar finns det inget som stoppar oss ifrån att sluta hoppas. Det där hoppet tar liksom aldrig slut hur jävla mycket vi än skriver att vi hatar våra liv och att vi vill dö. Fine jag håller med inget känns värdefullt eller speciellt idag men kanske, kanske gör det de imorgon? Kanske är det hoppet soms äger åt oss att aldrig sluta tro.