runales

Då var det avklarat, känns det bättre? Jag kan inte andas och mitt bröst kläms sönder utav en större oro än ångesten. Inte nog med alla psykiska smärtor, magen är ständigt uppblåst, ond och öm, spänd och illamående. Kan knappt ha sockar på mig pågrund utav all vätska och hela ansiktet är uppsvält.

Känns som jag sviker livet, min familj med allra mest mig själv. Utan er hade jag antagligen inte funnits nu. Ni får mig att andas vidare, att våga le ibland och att aldrig tappa hoppet. Jag kan inte bara svika er nu och försvinna fast det känns som den enda utvägen just nu. Brutna löften och en sönderriven själ, allt jag begär är att få vara lycklig. fuck att jag alltid ska sabba det.