runales

Jag är rädd för framtiden och för att jag inte kommer vara förevigt, samtidigt vill jag lämmna detta helvetet i förväg. Vi människor är allt konstiga. Jag vet inte vad som händer uppe i min fuckade hjärna, varför patetiska saker här i livet har blivit så viktiga, varför jag skjuter bort det viktiga framför det oviktiga. Varför lockar döden ibland mer än livet fastän min största skräck här i livet just är döden.

 Hur fan kan man vilja dö pågrund utav en patetisk sak som mat. Vad händer egentligen när en person får en ätstörning, handlar det verkligen bara om vikt och matvanor? Det är väl bara något vi använder mot våran ångest och mot alla andra jävla problem här i livet. Istället för att kanske ta reda på vad och göra det bättre är det så mycket lättare att bara pusha iväg skiten och låta annan ta över och göra det hundra gånger värre. När jag mår dåligt vill jag att du ska hålla om mig och säga att du älskar mig istället för att gå upp och äta mig full på mer bekymmer. Livet skrämmer skiten ur mig för jag använder det helt fel.