misslyckande
Kunde jag inte mer än ana detta!? Massa snö och dålig plogning= INGEN TRÄNING! Jag hade verkligen bestämt mig för en helg utan ångest fötvivlan och självhat och nu sitter jag här med gråten i halsen och en en ångest som tär på hela mig. Jag vill så gärna gå tillbaka någon timme och bara ropa på hjälp och med sorgen i mina ögonen gör jag nog det varenda dag. Men fan jag hade haft det så bra i slutet på den här veckan och jag var verkligen glad på riktigt och nu har jag ytterligare förstört en helg. Varför har jag inte styrka nog att be dig om hjälp innan allt, Varför känns allt så rätt då fastän jag vet konsekvenserna efteråt. Jag känner mig så fruktansvärt svag dessa dagar. Idag vill jag helst bara få dö bara få försvinna för dagen och imorgon kommer jag vara tillbaka med nya hopp, hopp som aldrig tycks dö ut. Kanske är jag starkare än vad jag tror eller vill jag bara tro det?
Hur ska man beskriva en sådan här känsla och oro i kroppen? Man känner sig meningslös och inte värd ett skit, humöret går upp och ned och idag går det fan inte bara å låtsas vara glad. Jag kan inte varken ge er eller mig själv ett falskt leende. Allt gör så ont och det känns som själen har blivit misshandlad. Känns som en stor sten på mitt bröst som bara går djupare in i mig. Mina drömmar och mål känns så långt borta och jag vet inte om jag orkar kämpa mer. Men jag visste att den här dagen skulle komma men bara inte att den var så nära. Jag har inte gett upp och kommer aldrig göra förens jag är där. Jag vill bara sluta misslyckas och få lyckas en enda enstakad gång. Att ge sig en klapp själv på axeln och säga att nu gjorde jag det JAG KLARADE DET OAVSETT!
