runales

När du/ni tittar på mig och frågar hur jag mår får ni alltid samma svar "bra" . Fast jag egentligen helst bara skulle vilja skrika ut att det är ingen förstår hur jävla psykiskt det här tar på mig och att vissa dagar känns det knappt som man vill fortsätta. Jag vill att mina problem ska bestå av helt vanliga tonårsproblem  som kompisar, skola och killar. Jag orkar inte längre bry mig om sådan problem det existerar inte hos mig längre. Känns liksom skit sam ändå när jag inser att inget är värt att kämpa för förutom det här. Jag är rädd för att sätta mig och äta jag vet att jag inte längre bara kan ta den jävla smörgåsen eller yoghurten och äter jag inte alls så ja då blir det?......
Antar att min kropp inte mådde så fysiskt bra förut men de vette fan om det inte var bättre än detta!? Kan man dö av svält? kan man dö av sorg? Min största önskan här i livet var alltid pengar och ett fint jobb men så inser jag nu att ingen jävla skattkammare i hela världen kan få mig frisk nu. Hur destruktiv får en bli egentligen men precis som vilken sjukdom som helst så är det inget man har valt själv. Samtidigt hatar jag när du kallar det sjukdom för mig är det här ett levnadssätt som bara får mig att må dåligare och dåligare för varje dag. Mitt mål till sommaren blir att svara bra och känna  hur hela lyckoruset rusar igenom min kropp. Ibland kan man kanske inte få allt man vill jag vill bli, jag vill tro på det också men samtidigt vet ja inte om jag någonsin kommer få leva ett vanligt liv igen. Jag vet inte om jag kommer få kalla mig lycklig på riktigt eller om mina leenden kommer symboliserar något helt annat.