runales

Så fort jag kommer hem är det en massa jävla tjat om precis ALLT. Frågan är varför gick jag hem!? Maten och precis allt gick ju ändå åt helvete, trodde ni skulle finnas där som stöd men nej det är tydligen ingen som har fattat något ännu!? Och nu måste jag tillbaka till skiten igen pågrund av den jävla lektionen jag oooooooorkar inte, jag orkar ingenting jag vill bara lägga mig i min säng och vakna när allt är bra men det går fan inte! Jag måste bara ta tag i mina jävla problem och det gör jag varenda eviga dag men vart går gränsen när man aldrig kan få känna sig duktig!!! Jag hatar min sjukdom, hur och varför fick just JAG denna skiten... Samtidigt som samhället är helt åt helvete och fattar ingenting. Hur ofta skrivs det i tidningar eller står något om ätströningar typ ALDRIG och skule det någon jävla fattig gång stå något så är det självklart om svält och underviktiga personer det står aldrig något om normalviktiga.. Är du fet har du antagligen en störd realtion till maten och som grovt underviktigt har du helt enkelt en ätstörning men vi normalviktiga!? Det finns faktiskt normalviktiga personer med ÄS och ett mörkertal som går runt och bär på sina hemligheter pågrund av att de skämms och tycker själva att det är äckliga som in i helvete.

Kan inte klandra dem för en sekund det tog mig huuur lång tid som helst för mig att enbart bara berätta för familjen. Jag hade gått hur länge som helst och bara önskat att någon skulle fatta skulle se!? Men min viktuppgång gjorde det lättare för folk att tro att jag var frisk det var inte längre smala äckliga ......... Nej men fan jag mådde sjukt dåligt och skrev ofta av mig i en dagbok där jag kunde berätta om mina problem för mig själv. Jag skämdes alldeles för mycket och det gjorde för ont för att berätta skulle någon fatta? Jag trodde hela tiden att jag skulle klara det här själv men nej snälla söta rara du, kan en cancer person klara igenom sin sjukdom på egen hand? Att jag en dag fattade att jag måste få hjälp och att jag bara kommer bli sjukare och sjukare för varje dag som går om jag inte får hjälp var det största steget i min sjukdom. Och det enda jag inte ångrar så var det ATT SÖKA HJÄLP.  Men varför ska allt vara så pinsamt ingen av ina vänner vet något bara enabart familjen. Men det är ju inte precis så att jag har valt att lägga ut hela min tid på mat mat kalorier träning träning och hela skiten. Förstår bara inte varför och hur jag kunde bli såhär sjuk fick jag ångest pågrund av min äs eller fick jag min äs pågrund av ångest. Eller va fan var det vill bara ha ett svar en anledning VARFÖR VARFÖR vill bara ha en förklaring.