bortkastad tid
Man kan fan aldrig få känna sig stolt och lyckad längre. Fy fan vart har allt sådant tagit vägen? Min äs kommer före ALLT här i världen för jag vill göra dig mamma, pappa och hela bunten stolta och glada men allra mest mig själv, men jag väljer en helt annan väg. Jag vet ju hur det känns när jag äntligen lyckas och hur glad, hur jääävla stolt och överflödig man blir men bulimin den kommer före allt sådant, den står först i kön till allt livet har att erbjuda. Jag hatar mig själv så fruktansvärt mycket nu, finns inga ord för det för jag skulle helst bara vilja köra en kniv rakt igenom mig själv för jag är misslyckad, äcklig och hatad utav mig själv. All jävla självrespekt och självkänsla är som helt jävla borta.
Samtidigt är jag arg på folk omkring VARFÖR GJORDE INGEN NÅGOT. 13 år gammal reagerar skolsköterskor, vänner, familj och alla omkring. Hur fan kan man tro och lita på en jävla 13 åring!? 3 år senare när det är värst står fortfarande läkare psykologer, vänner, familj och bara väntar ALLA vet min hemlighet och det gör så jävla ont när jag tänker på det för jag vet att dom vet! Men det är ingen jävel som vågar inse mina problem och jag fattar inte vad dom väntar på? Hur jävla länge som helst ropade jag på hjälp för min anorexi och svåra ätstörning men det var inte någon som fattade att jag behövde höra det ifrån er och inte ifrån mig själv, för jag skämdes alldeles för mycket och inte fan blev saken bättre när det här slog ut på det också.
All min träning allt mitt slösande på livet, all tid åt kalorier och mat hade gjort mig fet, hade gjort mig till den jag aldrig
någonsin ville vara. Men jag inser nu i efterhand hur jävla sjuk jag var och hur jag bara blev värre och värre men folk bara stod och blundade. Nu hatar jag världen för det finns inget vackert med den längre, livet är inte rättvist känns det som. Jag har inga framtidsplaner, inga drömmar längre , inga hopp och önskemål INGENTING och det skrämmer mig mest för om jag vet inte om jag kommer stå där 10 år senare och tänka varför JAG inte själv gjorde något. Det är alltid skönt att ha en syndabock men jag måste även inse att jag själv har orsakat detta och ingen annan, alltså måste jag ordna upp det också. Jag står inte ut med tanken att jag aldrig försökte, att bara ge upp och sen ångra sig flera år senare i livet för det här har redan tagit flera år utav mitt liv. Mitt mål i livet nu är att bli frisk och lycklig på riktigt igen och jag vill bara gråta för det är så myyyycket mer jag vill göra men jag kan inte jag vågar, det stoppar mig från att göra att jag älskar här i livet och nu känns det som om all ork är borta för jag varken orkar eller vill längre..
Samtidigt är jag arg på folk omkring VARFÖR GJORDE INGEN NÅGOT. 13 år gammal reagerar skolsköterskor, vänner, familj och alla omkring. Hur fan kan man tro och lita på en jävla 13 åring!? 3 år senare när det är värst står fortfarande läkare psykologer, vänner, familj och bara väntar ALLA vet min hemlighet och det gör så jävla ont när jag tänker på det för jag vet att dom vet! Men det är ingen jävel som vågar inse mina problem och jag fattar inte vad dom väntar på? Hur jävla länge som helst ropade jag på hjälp för min anorexi och svåra ätstörning men det var inte någon som fattade att jag behövde höra det ifrån er och inte ifrån mig själv, för jag skämdes alldeles för mycket och inte fan blev saken bättre när det här slog ut på det också.
All min träning allt mitt slösande på livet, all tid åt kalorier och mat hade gjort mig fet, hade gjort mig till den jag aldrig
någonsin ville vara. Men jag inser nu i efterhand hur jävla sjuk jag var och hur jag bara blev värre och värre men folk bara stod och blundade. Nu hatar jag världen för det finns inget vackert med den längre, livet är inte rättvist känns det som. Jag har inga framtidsplaner, inga drömmar längre , inga hopp och önskemål INGENTING och det skrämmer mig mest för om jag vet inte om jag kommer stå där 10 år senare och tänka varför JAG inte själv gjorde något. Det är alltid skönt att ha en syndabock men jag måste även inse att jag själv har orsakat detta och ingen annan, alltså måste jag ordna upp det också. Jag står inte ut med tanken att jag aldrig försökte, att bara ge upp och sen ångra sig flera år senare i livet för det här har redan tagit flera år utav mitt liv. Mitt mål i livet nu är att bli frisk och lycklig på riktigt igen och jag vill bara gråta för det är så myyyycket mer jag vill göra men jag kan inte jag vågar, det stoppar mig från att göra att jag älskar här i livet och nu känns det som om all ork är borta för jag varken orkar eller vill längre..
Kommentarer
Trackback
