runales

Först trodde jag att det berodde på dig men det är alltid skönt att ha en syndabock.. Jag vet ju innerst inne vad det egentligen är fastän jag ibland nästan önska att det var något annat. Jag saknar dig, kommer sakna dig men detta gör så jävla mycket ondare. Jag önska jag kunde förklara, önskade jag vågade förklara men det går inte. På ett sätt lider jag med dig och dina problem för du har öppnat dig så det sista men det är inte en anledning att stanna kvar. Om du visste min mörkaste hemlighet hade du stannat då? Egentligen vet jag inte vart jag har dig för ena stunden känns det som du känner något helt annat och i nästa så betyder det tydligen ingenting. Nej det spelar faktiskt ingen roll hur du känner längre för jag måste tänka på mig själv också. I början gjorde du mig glad helt enkelt lycklig men det bara försvann efter allt, vad finns det kvar då.. En vän det är vad som fanns kvar i mina ögon för oavsett vad du säger och att din "ångest" eller vad jag ska kalla det går ut över betydelsefulla personer då finns det inte mycket att ge och ta.
När min tillvaro är som mörkast som jobbigast behöver jag er mer än någonsin och visst kan jag känna igen mig själv att det går ut över andra som INTE behöver det men samtidigt inser jag att utan er hade jag inte suttit här, utan er hade mitt liv varit meningslöst. Min ångest nej fan inte är den bättre heller, minimalt intag av mat det senaste och visst borde jag bli lyckligare och gladrae utav det för det är precis vad min äs säger att jag borde bli. Men jag har insett att det är allt annat förutom mat. Klart är en stor del utav maten inkluderad men det beror ju på att man använder maten som vapen inför sina problem vissa äter för att dölja det onda medan vissa andra tror att dom kan göra sig själva lyckliga och glada utav att inte äta.

 Men ack så fel ni och jag själv har, vi måste sluta använda maten som något jävla försvarsvapen vi måste börja räkna upp och inse vad här i livet som gör oss lyckliga. Tänk efter riktigt noga och kommer några kilo upp och ner göra er lyckligare. Kommer ni le när ni står där och inser att all som egentligen betydde något är som bortblåst och endast du och maten står kvar själva. Vi vill inte förlora det som betyder mest för oss här i livet, däremot måste vi börja räkna upp vad vi behöver göra för att vi själva ska bli nöjda.

 Vill vi verkligen leva hela vårt liv på detta sättet? Tänk efte riktigt jävla noga hur ni lever, hade ni själva velat se era barn lägga ner all sin tid, hela sitt jävla tid på mat, kalorier och träning. Fan jag ve tatt det är så lätt att skriva om men svårare att verkställa. Jag vill verkligen försöka för livet ger mig så mycket mer, det är så mycket jag vill se och göra. Jag kan inte låta allt det onda ta över jag måste försöka besegra det här och nu. Man blir inte stolt utav att inte äta, om du vinner mot ätstörning då har du fan något att vara stolt över. Man måste bara se och förska ge livet en hel ny innebörd.