runales

Stanna hemma ifrån skolan för att kunna äta. Nu är det bara en månad kvar och jag orkar fan inte ens kämpa in i det sista, all min energi måste gå åt till den här skiten antar jag? Jag är trött på mat, på kalorier, på träning, på smala ideal. För egentligen vill jag inte se ut som ett benrangel Jag vill bara få vara frisk och lycklig några kilo upp ner kommer inte ändra på det nu har jag förstått. Glad vart fan har det ordet tagit vägen i min ensamhet är jag ALDRIG glad. Det är inte längre gamla jag och det måste jag inse hur ont det än gör och jag kommer aldrig kunna gå tillbaka till "den" tiden igen. Nu är nu och det enda jag kan göra nu är är att fixa till mitt liv. Även fast jag inser att jag antagligen aldrig någonsinmer kommer bli helt okej så kanske jag i alla fall kan lära mig leva igen på riktigt, leva livet utan detta.

 Jag vågar bara helt enkelt inte släppa min ätstörning, hur fan ska man våga släppa taget om ens enda riktiga trygghet här i livet. Jag lever ju för fan för den och med den hela tiden.Ärligt och sorligt nog tror jag inte längre att jag kan bli lycklig utan den heller jag tror inte jag kan leva utan den heller, tror inte jag kan leva med den heller. Jag vet liksom inte längre hur det känns utan den och jag vet inte hur jag ska bete mig utan den. Mina regler och lagar om det här jävla mathelvete skrämmer mig alldeles för mycket för att jag ska våga lämna det. Jag kan leva normalt men jag vågar inte, jag vågar inte längre testa världens regler utanför min. För här kan jag styra allt själv och fastän det är kontroll jag söker i mitt jävla patetiska liv så inser jag samtidigt att jag har tappat all kontroll angående allt här i livet, kontroll existerar inte längre i mitt liv för den är som helt jävla bort blåst.