runales

Trodde aldrig jag skulle bli såhär splittrad, så trasig, så förstörd för jag älskar livet. Jag är rädd för mig själv, rädd för att göra något som inte går att ta tillbaka, något dumt och helt jävla onödigt. Jag saknar helt enkelt den där känslan när man stiger upp på morgonen och ingen blåst, inget regn,inga mörka moln, ingenting kan få en nere. Man mår så himla bra att hela kroppen pirrar och allting är hundra gånger spännande och jag satsar allt på er. Men jag bara bryter ner er lika mycket som mig själv.

Förlåt och återigen förlåt.