runales

Det har gått helt okej, ganska bra faktiskt om jag får säga det själv. Men det ligger på ytan hela tiden och jag vet inte längre vad som är lite,normalt eller mycket. Mitt mått av normalitet och verkligheten är inte alls samma. Jag kan liksom aldrig överskrida mina "regler" fastän jag faktiskt gjort det några gånger nu utan att kvävas. Jag har unnat mig den där glassen, den där bullen utan att frossat i mig efteråt.

 Det har känts helt jävla okej faktiskt. Men hela tiden vill det utlösas precis som ikväll, varför skulle jag ta de jävla mackorna så himla onödigt när jag vet hur det blir efteråt. Fast ändå var det så mycket med tanke på maten jag åt till, kanske var det alldeles för lite mat. MEN JAG VET FAN INTE och det är hemskt för man har levt alldeles förlänge men den här skiten.

Jag är rädd för att lära mig det normala men jag förösker verkligen, på riktigt nu. Jag har bett er gömma mat för mig imorgon, jag har bett er ta med mat ifrån skafferiet till jobbet. jag hade aldrig trott för några år sedan att jag skulle behöva be mina egna föräldrar det. Jag tror ingen förutom i mitt tillstånd kan förstå hur jävla förnedrande och jobbigt det här kan vara. Konstigt att vi håller oss anonyma, vi vet ju hur "normala" folk funkar och de funkar inte alls ibland, för vissa vill helt enkelt inte förstå.