för all del.

Jag ljuger för min behandlare när jag säger att läget är okej för det är fan i mig kritiskt. Jag äter ovanligt mycket, orkar knappt kompensera det på något sätt samt att mitt spyke håller på att spricka. Jag börjar må sämre och sämre igen, jag vill inte leva på riktigt. Om det här ska vara mitt liv några år till så vill jag dö nu, jag vill för helvete få dö på pricken nu.

Ta ett par pills och somna in, bort från verkligehten, bort från min lilla jävla djävulska värld. Jag hatar mig själv, jag hatar bulimin som tog mitt liv, som tog min ungdom,som tog min fritid, mina drömmar,mitt mål, mina förväntningar,min familj. Den har fan i mig tagit allt och nu håller den på att ta över hela min kropp, den vill att jag ska dö för jag är så jävla olycklig här.

Jag vill gråta men jag får inte, fina flickor gråter inte. Det sjukaste är att jag så stark för första gången kan tänka mig att säga farväl till alla nu för jag har gett upp, för en jävla gångs skull har jag gett upp och det känns bra. Jag kan bara blunda och vara lycklig i min fantasivärld. Du är som en vacker porslindocka, redo att gå spricka i tusen bitar när som helst.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0