sorligt men sant.
Jag har lagt alldeles för många sekunder,minuter,timmar,dagar,veckor,månader och år på det. Aldrig någonsin mer ska jag förstöra min kropp och dess inre känslor för idag var det sista gången, sista gången utav alla sista gångar i mitt trasiga liv. Fattar inte hur jag kunde bli sådan här för när jag var liten så var mitt rätta jag precis tvärtom, glad/lycklig/full av drömmar och hoppfull angående ALLT. Det enda jag vill nu är att bli frisk för både min kropp och min själ skriker att det får fan vara slut nu innan jag säckar ihop utav olycka. Jag försöker att gråta men min kropp har blivit alldeles känslokall, jag har tappat alla känslor som går i kroppen förutom ångest, vet inte längre när jag är glad eller ledsen eller vilket jag ens är?
Så svår känsla att förklara för ena studen går man på moln och andra minuten ligger man som i en mörk håla och inte kan ta sig upp längre. Fan vad jag hatar det, mest hatar jag mig själv som inte har styrkan att sluta, att börja leva ett normalt/friskt liv. Har totalt glömt hur ett friskt lyckligt liv ser ut, jag minns inte hur man gör. Jag kan bara se tillbaka blunda och försöka minnas alla goda stunder i livet för gode gud vad jag saknar dem, jag saknar mig mest utav allt och jag skulle göra allt i hela världen för att få tillbaka mig själv igen.
Det är ju inte bara mig själv jag vill ge ett värdefyllt liv till utan alla andra som jag har omkring, som jag älskar över allt annat. För dig, för personen i hela världen som jag skulle dö får istället se mig sakta men säkert dö, det är så jävla sorligt att jag inte bara längre kan göra mig själv glad utan er också. Ni får ju aldrig uppleva min glädje och frihet längre och det tär på mig för jag ser hur ni håller på att gå under och vem hade inte gjort det om man såg sitt eget barn/syster försvinna långt långt härifrån till en anna värld där bara jag och alla ni andra kämpar där ute lever i, gode gud kan inte allt bara vända igen för jag är villig att ge upp bulimin och min ätstörning för ett värdigt liv som går att leva. För en jävla gångs skull här i livet så är jag redo att lämna det bakom mig men jag behöver allt stöd jag kan få fastän det bara är mig själv som verkligen kan få mig härifrån..
Så svår känsla att förklara för ena studen går man på moln och andra minuten ligger man som i en mörk håla och inte kan ta sig upp längre. Fan vad jag hatar det, mest hatar jag mig själv som inte har styrkan att sluta, att börja leva ett normalt/friskt liv. Har totalt glömt hur ett friskt lyckligt liv ser ut, jag minns inte hur man gör. Jag kan bara se tillbaka blunda och försöka minnas alla goda stunder i livet för gode gud vad jag saknar dem, jag saknar mig mest utav allt och jag skulle göra allt i hela världen för att få tillbaka mig själv igen.
Det är ju inte bara mig själv jag vill ge ett värdefyllt liv till utan alla andra som jag har omkring, som jag älskar över allt annat. För dig, för personen i hela världen som jag skulle dö får istället se mig sakta men säkert dö, det är så jävla sorligt att jag inte bara längre kan göra mig själv glad utan er också. Ni får ju aldrig uppleva min glädje och frihet längre och det tär på mig för jag ser hur ni håller på att gå under och vem hade inte gjort det om man såg sitt eget barn/syster försvinna långt långt härifrån till en anna värld där bara jag och alla ni andra kämpar där ute lever i, gode gud kan inte allt bara vända igen för jag är villig att ge upp bulimin och min ätstörning för ett värdigt liv som går att leva. För en jävla gångs skull här i livet så är jag redo att lämna det bakom mig men jag behöver allt stöd jag kan få fastän det bara är mig själv som verkligen kan få mig härifrån..
Kommentarer
Trackback
