leva vidare
Tillskillnad från hemma så ligger inte jag i en säng och tycker synd om mig själv men det gör fortfarande fruktansvärt jävla ont och ångesten får att nästan kväva mig själv.. Men jag har bestämt mig att även om maten segrar över mig just nu så ska den INTE få ta ifrån mig mitt liv,mina drömmar,mina planer,mitt vardagliga liv. När jag inte längre känner mig svag utan stark,när jag fått kontroll över maten och inte maten över mig ska jag stolt kunna säga att jag vann,jag klarade det och trots när jag sitter här och känner att jag aldrig kommer bli frisk så blev jag det trots alla jävla motgångar.
ge mig kraft
Att få kallas sig frisk känns så jävla overkligt just nu trots att jag varje dag "börjar ett nytt liv". Jag vill hellre gråta,bli arg,bli besviken,bli frustrerad istället för att äta upp mina känslor. Men maten är alltid en räddning när problemen uppstår för maten gör ondast och då är plötsligt inte det andra lika illa.
Så mycket tankar just nu att jag nästan svimmar,åka hem?stanna kvar? läggas in på riktigt för en gångs skull? fast det skulle jag gjort för längesedan.. Jag vill bara få leva ett normalt liv för det här tär sönder på mig,river min själ i tusen bitar och krossar mina drömmar,mitt underbara liv som kan vara så fruktansvärt vackert ibland.
För kärlekens skull
Jag hetsäter nästan dagligen och min hemlängtan är sjuk jobbig just nu. Och så håller jag på att falla för en kille som jag egentligen inte borde ha fallit för? Varför ska jag vara så komplicerad när det kommer till kärlek,varför kan jag bara inte få vara kär och galen. Men hur fan ska man våga älska någon när man hatar sig själv i princip? Jag som trodde att allt skulle bli bra här och så ballade det helt ur,jag vet inte längre vad jag vågar bara att jag måste försöka hur jävla hårt och jobbigt det än blir..
bäst i världen
Jag borde inte klaga på alla andra jävla idioter till knarkare här för den största missbrukaren i det här skithemmet är jag och så är jag bäst i välden på att dölja det.. Samt att jag är världsbäst på att börja om på måndagar,ny månad,nytt år,ny vecka.. Och fly kan jag göra,långt långt bort men inte från verkligeheten,inte ifrån mina problem,mitt missbruk,mitt andra liv,mitt helvete här på jorden.
Nu eller aldrig
Stark fysiskt,förstörd psykiskt. Perfekt på att dölja det för mig själv,expert på att dölja det för andra.
dear you
Jag är tom på ord,hatar mig själv som trodde att jag kunde fly mina egna problem. Bearbeta dem eller stanna kvar i helvetet,jag vill så gärna skylla ifrån mig på någon men det går inte längre för nu är det bara jag själv som kan rädda mig.
..
Jag är tom på ord,finner inte lyckan över dem veckorna som var bra. Allt mitt huvud upprepar är varför,varför snälla gud när ska det ta slut? Luften börjar ta slut som jag andas och paniken över att aldrig bli frisk får ångest att dubblas. Är så jävla rädd att åka på en panikångest attack här,det får fan inte hända bland alla männsikor..
ATt inte våga förstå
Jag hatar att du ALDRIG fattar något,att du på något jävla stört sett fortfarande INTE fattar när du ska stötta mig. Att du bokstavligen talat är så jävla trög,att jag tror du nästan är sjukare än mig,du måste fan i mig vara det när du är så förbannat jävla äckligt trög. Du förpestar mitt och andras liv med din agrressition,jag HATAR det,fattar du inte att alla människor utom du HATAR det. Jag önska att m var här så jag kunde prata med henne,hon var den ända som förstod men istället får jag sitta här ensam på midsommar gråtandes för att DU ALDRIG FATTAR.Jag har fan inte ditt stöd någonstans och jag vet inte om du blundar eller om du verkligen är så här förbannat jävla blind.
för mig
fem jävla äckliga återfall och jag kunde inte hålla fingrarna i styr utan skrev direkt till mammi. Vad fan skulle jag göra??!! när man känner sig värdelös,äcklig,ensam och bara ingenting.. Jag är så jävla förbannad på mig själv,sorg blandat med ilska och det är midsommar. Men jag ser tar en dag i taget och ser framår trots den här SKIT veckan för det är ju jag,starka glada jag...
styrka
Det bästa med mig att jag på ngt konstigt sätt alltid ser framåt trots att jag helst skulle vilja spendera de närmaste dagarna i sängen.. Jag har ju bevisat för mig själv att jag faktiskt kan så gode gud låt mig inte tappa detta nu,jag gör vad som helst för att få tillbaka dem veckorna.
skit
Man kan inte fly sina problem,oavsett land,stad,situation eller plats. Man måste gå igenom skiten om och om igen tills man själv bestämmer sig för att våga gå vidare,våga se andra delar av världen. Våga inse att allt i livet inte är skit utan vacker på hundra andra sätt. Men just nu gör det förbannat ont,jag spyr av äckel utav mig själv för att jag är så svag för jag vet ju för helvete att det går att stå emot. Men det är okej att vara förbannad nu,besviken och förstörd så länge man går vidare,aldrig ger upp. Just nu orkar jag dock inte se framåt,jag vill bara vara här och nu,down for the moment.
våga
Jag har hetsätit två jävla dagar i rad här nu... Trodde aldrig jag skulle ha råd att göra det här,trodde aldrig jag skulle få en chans,trodde aldrig suget skulle komma tillbaka,en månad nästan,en jävla månad och jag sabbar det.. Har liksom inte hänt på flera år,fan vad jag är kass. Precis som om jag trodde att mina problem skulle försvinna här,att jag kunde fly mot något bättre och ja det är bättre,mkt i mitt liv är mkt bättre nu men inte DET. Jag är så jävla rädd att det ska balla ur oh att jag är tvungen att åka hem igen,hem igen till min trista vardag trots att det är en del människor där jag saknar ihjäl mig efter.
Men jag ska visa ,dom,det,alla,hela världen men främst mig själv att jag klarar detta och att jag faktiskt har vågat för en gångs skull i mitt jävla patetiska liv.. Kan inte ens föreställa mig hur mitt liv egentligen borde och KAN se ut,det är för jobbigt nu men om jag försöker se så ska det sponsra mig till tusen,jag kan och är värd att få må bra och på ett sätt känner jag fortfarande att jag segrat mot det,att jag vågat äntligen i mitt liv,tagit det där andra steget,aldrig skar upp mina vackra handleder,aldrig gav upp,aldrig la mig ner.Sen att jag fortafarande har en del problem att reda ut,få bukt på maten,på mina tankar,på min dumma hjärna.
Men jag ger mitt liv tid och jag är redo att gå vidare nu,hur jävla hårt det än kommer bli så måste jag nu,ville aldrig någonsin igen gräva ner mig sådär,hålla min underbara själ fången i djävulens grepp,vara fast i helvetet,jag måste liksom ut nu,ut för gott och leva som i himlen,ialla fall våga leva det liv jag alltid velat..
för allt och inget
Det känns som att jag efter över 2 års behandling står och stampar på samma ruta,inget är bättre och inget är sämre.Hoppet och tron är lika stark nu som då,men det gör fortfarande lika ont när bulimin och maten segrar. Samtidigt som min starka sida att vinna över det gör mig starkare för varje dag så slår det ner mig lika fort när jag inte längre kan hålla mig. Jag försöker alltid tänka hur onödigt det här är när det finns riktiga sjukdomar där ute,hur andra människor har det värre men det gör tyvärr INTE min situation lättare.
Och ja hur ont det än gör att säga det så är jag sjuk,både i kropp och själ en sjukdom som fördärvar dig inifrån och ut,den stjäl dina drömmar,din kärlek till livet och att våga testa nytt. Jag är så jävla förbannad på mig själv hur jag kunde låta den här skiten pågå i så många år samtidigt som jag hela tiden ser framåt,det måste jag för att inte gå under.
Fastän jag vissa dagar helst skulle vilja sätta ett skott i pannan på mig själv så vet jag att det blir bättre eller jag vill i alla fall tro det och nu har jag äntligen vågat.. vågat som havet och jag ska flytta,flytta till ett annat land,klara mig själv,helt jävla själv ska du och jag tillsammans våga och vi ska göra vårt bästa så länge jag i alla fall har försökt. Precis som jag en dag ska våga lämna det,våga visa mig själv att jag kan.
förstörd
Jag H A T A R varje jävla del av mig,finns inget bra,inget vackert.. Allt jag ser är en fruktansvärt svullen mage som jag får leva med dagligen samt fett fett och förstörelse överallt. Jag förtjänar fan inte att leva det här patetiska livet längre,jag står inte ut hur äcklad utav mig själv jag dagligen känner. Svagheten får ångesten att stiga till 1000 procent,jag klarar inget,värdelös och äcklig..
att inse
Insåg för första gången i mitt liv idag att jag kommer inte bli lycklig bara för att jag blir av med min ätstörning men däremot kommer jag bli av med den fortare om jag är lycklig.
jag vill inte dö inne i ett kök.
Hej jag heter ********* och är en matmissbrukare... Har aldrig sett det från den sidan förut utan mer som den anorektiska tjejen som fick bulimi och det värsta är att på något konstigt sätt önskar jag ibland att jag ska bli som den jag var då fastän mitt liv var ännu värre då ( i den sociala biten). Jag har alltid varit översocial och trevlig,i skolan kallades jag lyckopillret för i allas ögon var jag bekymmerslös och lycklig till hundra procent.
Sista året i gymnasiet hade jag nästan 50 procents frånvaro,har aldrig i hela mitt liv skolkat så mycket som då dels började jag min behandling då vilket ledde till att jag också var borta mycket. Samtidigt som jag gick ut med godkänt i alla betyd till och med vg i vissa,lyckades ta körkort och börja jobba som timvikarie. Men nu börjar det gå neråt igen,jag orkar inte jobba (aldrig varit borta under det år som jag jobbat) men jag går dit för jag vet att innerst inne mår jag bättre utav att göra ngt. Sen är det andra delar i mitt liv som inte vill lösa sig så istället för att tillåta mig att må dåligt,vara nere,ha ngr dåliga dagar och sedan gå vidare missbrukar jag mat.
Jag använder det som ångestdämpande samtidigt som det ger mig hundra gånger mer ångest efteråt. Ibland undrar jag HUR FAN ska jag någonsisn helt och hållet kunna ta mig ur den här skiten när mat finns över allt,ngt jag dagligen behöver,ngt jag faktiskt kan leva utan... Alkohol och knark är inget livsviktigt men maten den kommer jag behöva kämpa med hela mitt jävla liv och det skrämmer mig mest.
despair
Fick jag min ätstörning pågrund utav min negativa sida om m itt utseende eller började jag hata mig själv efter min ätstörningar? Så mycket frågor,så mycket som kommer att förbli begravt i mitt innersta minne,minnen som jag förträngt för längesedan. Jag begär inte att älska mig själv men åtminstoende acceptera mig själv och gå vidare i livet. Hur fan ska jag kunna överleva närjag håller på att ta mitt egna liv,hur fan ska jag någonsin kunna bli lycklig när jag övertalar mig själv varje dag vilket skitliv jag har och hur ska jag kunna ge någon människa en chans att älska mig när jag inte ens kan tycka om mig själv. Hopplöshet.
skitliv
funderar på att börja med tabletter,känns som enda utvägen nu för att orka fortsätta. Jag vill inte längre höra hur stark jag är som klarar det här på egen hand för folk ska fan i mig förstå att jag inte är mer än mänsklig. Jag håller bo att dö inombords och om jag ska må så här resten utav livet kan jag lika gärna gräva min egen grav nu. Fan för det här livet,hur fan kunde jag bli så här?
11/12-11
Om jag lovar att aldrig mer svälta mig,kan jag få tillbaka mitt liv då? Om jag lovar att alltid äta normala portioner flera gånger om dagen kan jag få tillbaka min livslust då? Om jag lovar att aldrig ställa mig framför spegeln och noggrant gå igenom varje del kan jag få tillbaka en normal människas tänkande då?
och om jag lovar att aldrig mer klaga över vad jag äter eller helt undvika vissa sorters mat kan jag få leva ett normalt liv igen? och om jag lovar att följa det här,kan någon i så fall väcka mig ifrån den vackraste dröm och låta mig verkställa det i mitt riktiga liv,i mitt lovande liv, i mitt falska liv där lögner och svek mot mig själv aldrig tar slut,där hopp,framtidsdrömmar och styrka aldrig tar slut..
dömd att vara sjuk hela livet
Hårda ord från mamma tilll min syster-
VILL DU VERKLIGEN BLI SOM HENNE,ÄR DU AVUNDSJUK PÅ HENNES LIV,SKULEL DU VILJA BYTA MED HENNE OCH ALLA PROBLEM HON HAR.. HON HAR JU FÅTT DEN VÄRSTA SJUKDOMEN MAN KAN FÅ,EN BRUTEN ARM MAN KAN LAGA MEN DET GÅR INTE ATT LAGA EN TRASIG SJÄL..
Jag vet inte vad som är värst att mammans fått en psykfall till dotter eller har hon fullkomligt har rätt i det hon säger,trots att jag önskar mig vackrast hy i världen,mest vältränade kropp,längst och glansigast hår,snyggaste kläderna,bästa jobbet,bästa lägenheten,dyraste sminket,alla matriella ting som går att få tag på så är ju min högsta önskan att bli frisk.
Men sorligt nog vet jag att någonstans kan jag lära mig att äta normala portioner,leva med en normalstor kropp, lägga av med mina fobier och tvångstankar,bearbeta min ångest MEN den psykiska SKITEN som sitter uppe i huvudet på mig,den där känslan av att aldrig vara nöjd,att aldrig känna frid,att våga stressa ner, fan den sitter där uppe och det går liksom inte att plocka bort. Jag måste lära mig istället att leva med mina psykiska problem och försöka hantera dem på ett sätt som gör att jag kan leva hyffsat normalt.
