24/11 - 11
När jag kommer till insikten att det var inte mitt fel men det är bara jag själv som kan reparera alla misstag som begåtts under resan. Om jag bara någonstans inom mig kan hitta styrkan att intala mig själv utan att skylla på någon annan att man väljer för HELVETE inte en sjukdom som bulimi själv,precis som vilken annan sjukdom som helst väljer man inte ett sådant liv.
Det tog ju ifrån mig mitt vanliga liv och satte mig i helvetes bubbla,aldrig någonsin mer ska jag fastna där. Jag ska ta mig UT,ut i våran vackra värld som i allt våld och förstörelse också kan vara vacker precis som mig.
Det tog ju ifrån mig mitt vanliga liv och satte mig i helvetes bubbla,aldrig någonsin mer ska jag fastna där. Jag ska ta mig UT,ut i våran vackra värld som i allt våld och förstörelse också kan vara vacker precis som mig.
gode gud
vad som gör mig mest olycklig är att jag aldrig fick uppleva ett normal ungdomstid och då menar jag inte att jag aldrig gick på fester,drack alkohol,hängde på stan ända fram till nätterna, var gapig i skolan och skolkade,träffade killar.. Allt de där fanns på min lista och lite till men UTANFÖR i min värld spelade sådant ingen roll alls,där fann bara jag och maten,vikthetsen,träningen och alla upplagda mål som skulle göra mig vackrare.Den där tuffa bruden i skolan var ju bara ytterligare en utav mina äckliga fasader för att slippa förklara,slippa visa mina känslor,slippa känna,slippa våga gå vidare.
Det där onda som jag så ofta skrev i min dagbok om fattade jag inte förens efter flera år.. Jag låg i min säng och kände ett helvetets mörker men då trodde jag bara att det var en liten period som det skulle vara så och här sitter jag flera flera år senare och fortfarande klättrar på samma rep. Jag hatar mig själv som så gärna vill skylla på andra men VARFÖR var det ingen sm hjälpte mig,skolsköterskan som reagerade,mina vänner som reagerade och min FAMILJ,alla bara stod på och tittade fastän dem någonstans fattade. Jag hatade dem allihop för att de inte vågade fråga hur jag mådde,jag ville ju att någon skulle märka mig,fatta för helvete. Men jag misslyckades till och med me det...
Hur jävla mer misslyckad kunde jag egentligen bli anorektisk,ångest och hatfylld,olycklig,trodde inte livet kunde bli värre än så här men ack så jävla fel jag hade bulimi nervosa.. HELVETES sjukdom som fick mig att falla och falla och tappa hoppet totalt,som fick mig att känna mig ännu äckligare,fulare. Jag hade aldrig haft en sådan svår ångest i hela mitt liv och hela min kropp höll på att falla ihop både psykiskt och fysiskt och nu flera år senare med både behandling osv är jag kvar i samma jävla totala förvirring.
Jag hatar mig själv,jag hatar livet,jag hatar att det aldrig blir bra någon gång och så är jag döds rädd att aldrig bli frisk igen,att behöva leva men det här,att jagn dag inte ska orka,att jag en dag själv ska välja att lämna livet. Så jävla overkligt efter att ha älskat livet,livets alla vackra gåvor,alla omkring mig,som om jag dagligen vandrade på ett lyckligt solsken hamnade jag här,hur fan är dte möjligt,hur ska jag någonsin kunna få uppleva den tiden igen,snälla gode gud hjälp mig??..
Det där onda som jag så ofta skrev i min dagbok om fattade jag inte förens efter flera år.. Jag låg i min säng och kände ett helvetets mörker men då trodde jag bara att det var en liten period som det skulle vara så och här sitter jag flera flera år senare och fortfarande klättrar på samma rep. Jag hatar mig själv som så gärna vill skylla på andra men VARFÖR var det ingen sm hjälpte mig,skolsköterskan som reagerade,mina vänner som reagerade och min FAMILJ,alla bara stod på och tittade fastän dem någonstans fattade. Jag hatade dem allihop för att de inte vågade fråga hur jag mådde,jag ville ju att någon skulle märka mig,fatta för helvete. Men jag misslyckades till och med me det...
Hur jävla mer misslyckad kunde jag egentligen bli anorektisk,ångest och hatfylld,olycklig,trodde inte livet kunde bli värre än så här men ack så jävla fel jag hade bulimi nervosa.. HELVETES sjukdom som fick mig att falla och falla och tappa hoppet totalt,som fick mig att känna mig ännu äckligare,fulare. Jag hade aldrig haft en sådan svår ångest i hela mitt liv och hela min kropp höll på att falla ihop både psykiskt och fysiskt och nu flera år senare med både behandling osv är jag kvar i samma jävla totala förvirring.
Jag hatar mig själv,jag hatar livet,jag hatar att det aldrig blir bra någon gång och så är jag döds rädd att aldrig bli frisk igen,att behöva leva men det här,att jagn dag inte ska orka,att jag en dag själv ska välja att lämna livet. Så jävla overkligt efter att ha älskat livet,livets alla vackra gåvor,alla omkring mig,som om jag dagligen vandrade på ett lyckligt solsken hamnade jag här,hur fan är dte möjligt,hur ska jag någonsin kunna få uppleva den tiden igen,snälla gode gud hjälp mig??..
ge mig själv en chans
"Äntligen kunde jag berätta för min behandlare att jag bara fått en ynka överätning på två veckor"
Är det konstigt att jag aldrig kan vara nöjd,aldrig glad eller lycklig när jag sviker mig ssjälv gång på gång. Jag vet inte ens om jag kan tycka synd om mig själv längre fastän jag gör det dagligen. och då menar jag VERKLIGEN att det finns i mina tankar 24/7 hur patetiskt jävla synd det är om mig som fick den här helvetessjukdom .
Men nä ush blir äcklad utav mig själv att jag inte längre klarar av den varken psykiska eller fysiska delen. Jag har dagligen diarrer/uppsväld mage/har börjat få problem med att svälja maten nu också. Dels när jag hetsäter men även annars också. Får helt enkelt inte ner det och måste brutalt spotta ut det eller anstränga mig till max för att få ner det. Får känslan av att jag ska få det i fel strupe,som om jag ska DÖ.
Om jag en dag ska få vakna vacker
så där naturlig utan spackel
bör alla speglar rivas ner
för att jag själv ska våga se
Är det konstigt att jag aldrig kan vara nöjd,aldrig glad eller lycklig när jag sviker mig ssjälv gång på gång. Jag vet inte ens om jag kan tycka synd om mig själv längre fastän jag gör det dagligen. och då menar jag VERKLIGEN att det finns i mina tankar 24/7 hur patetiskt jävla synd det är om mig som fick den här helvetessjukdom .
Men nä ush blir äcklad utav mig själv att jag inte längre klarar av den varken psykiska eller fysiska delen. Jag har dagligen diarrer/uppsväld mage/har börjat få problem med att svälja maten nu också. Dels när jag hetsäter men även annars också. Får helt enkelt inte ner det och måste brutalt spotta ut det eller anstränga mig till max för att få ner det. Får känslan av att jag ska få det i fel strupe,som om jag ska DÖ.
Om jag en dag ska få vakna vacker
så där naturlig utan spackel
bör alla speglar rivas ner
för att jag själv ska våga se
Farväl.
Jag kan inte fatta att jag spenderat alla dessa år på det här och jag är alldeles för osäker och rädd för att våga försöka just nu. Det är ju min största trygghet här i livet,hur fan ska jag våga ta farväl då!? Fastän jag vet att det är mitt fel ALLTIHOP så vill jag jätte gärna lägga skulden på andra,jag vill helt enkelt inte inse att det är jag som är värdelös,misslyckas,svag och krossad inombords.
Jag har tappat hoppet angående allting och den starka känslan att bli frisk som nyss fanns där har runnit ut igen och jag är tillbaka på ruta ett. Försöker inbilla mig själv att det inte varit är så farligt fastän det nästan höll på att döda mig sakta men säkert. Jag hatar mig själv så fruktansvärt jävla mycket som gör det här mot mig själv.
Min egna vackra själ och kropp får genomlida den här skiten för att det inte står rätt till uppe i mitt huvud, det är ju för helvete JAG som sabbat allting,jag som misslyckats,jag har i princip stått och sprakat på min kropp när den låg ner. Att jag gör det här mot mig själv är fan oförlåtligt,hoppas innerligt att jag en dag ska acceptera det förflutna och gå vidare,att få leva ett normalt liv har jag helt enkelt glömt av hur man gör..
Jag har tappat hoppet angående allting och den starka känslan att bli frisk som nyss fanns där har runnit ut igen och jag är tillbaka på ruta ett. Försöker inbilla mig själv att det inte varit är så farligt fastän det nästan höll på att döda mig sakta men säkert. Jag hatar mig själv så fruktansvärt jävla mycket som gör det här mot mig själv.
Min egna vackra själ och kropp får genomlida den här skiten för att det inte står rätt till uppe i mitt huvud, det är ju för helvete JAG som sabbat allting,jag som misslyckats,jag har i princip stått och sprakat på min kropp när den låg ner. Att jag gör det här mot mig själv är fan oförlåtligt,hoppas innerligt att jag en dag ska acceptera det förflutna och gå vidare,att få leva ett normalt liv har jag helt enkelt glömt av hur man gör..
om ni bara hade vågat..
Allt jag ville var att ni skulle se mig,höra mig? Trots att jag åt upp all min mat,gjorde mina läxor så behövde jag också få höra det ordet ibland. Att jag också var duktig trots att jag inte fick mvg på alla prov,att ett jävla G inte räckte för er???? Jag kanske inte orkade vara perfekt hela tiden,jag ville ju bara att någon berömde mig och sa att jag var duktig. Varför i helvete sa ni aldrig något?! fattar ni inte att jag behövde er mer än någonsin. Precis som ni inte såg mig när jag höll på att falla ihop och dö av näringsbrist???
VARFÖR gjorde ni inget?????????????????????????? när jag till och med satt och grät inför er varför i helvete satt ni bara där,varför hjälpte ni mig inte då? fattar ni inte hur länge jag hade tagit mig mod att berätta för er.ÅH jag är så jävla arg att ni lät det gå ytterligare en tid. Hur fan kunde ni låta mig gå och må dåligt i så många år,jag höll ju fan på att dö inombords.
....
Jag hatar mig själv mer än någonsin just nu, jag är ett totalt jävla nervvrak,ett äckel,en förlorare. VARFÖR undrar jag dagligen,varför tog det min själ,mina drömmar,mina hopp,mitt liv,min vardag,min kropp,min styrka,min skönhet. Det tog fan i mig allt och det enda ja har kvar är min underbara familj,mina underbara vänner men den här jävla skiten får mig att svika dem gång på gång också. Jag sviker inte bara mig själv utan alla omkring mig och jag vet inte längre vart jag ska ta vägen? Fast i hevetet,fast i något som bara jag själv kan rädda mig ifrån.
Gode gud jag vet att jag aldrig riktigt har trott på dig men om du verkligen finns så måste du hjälpa mig nu,ge mig styrkan,hoppet,drömmarna,livet,själen så jag orkar ta mig igenom detta för jag håller på att dö inombords,jag är så nära att bara falla ihop när som helst nu och ingen riktigt fattar hur illa det är. För första gången i mitt jävla liv så har kroppen sagt ifrån.
DEN VI kan inte ta den här skiten längre... Ibland är det som om jag drömmer,jag kan fortfarande inte fatta att jag är DEN tjejen,hon som svek hela sitt liv,förstörde hela sin ungom,hela sin själ för anorexin och bulimin. Jag som alltid har varit så stark utav mig och självsäker VARFÖR i helvete drabbades jag utav ätstörningar,bulimin den värsta av dem alla helvetet på jorden,det mörka hålet som känns som en evighet,den onda cirkeln och krossade drömmar för jag har inte längre rätt att drömma om framtiden för det enda jag får tänka på nu är att bli frisk.
Ibland vet jag inte vad som är värst det psykiska eller fysiska för jag håller på att gå sönder för allting gör så ont och min mage är kaos, hela jag är en enda röra. Jag hatar dig,jag hatar att du inte slår tillbaka,att du inte ställer dig upp och säger att nu får det fan vara nog. Går därifrån och gör sådant du allid fanatsiserat och drömt.,följer dina mål som du alltid annars gjort.
Gode gud jag vet att jag aldrig riktigt har trott på dig men om du verkligen finns så måste du hjälpa mig nu,ge mig styrkan,hoppet,drömmarna,livet,själen så jag orkar ta mig igenom detta för jag håller på att dö inombords,jag är så nära att bara falla ihop när som helst nu och ingen riktigt fattar hur illa det är. För första gången i mitt jävla liv så har kroppen sagt ifrån.
DEN VI kan inte ta den här skiten längre... Ibland är det som om jag drömmer,jag kan fortfarande inte fatta att jag är DEN tjejen,hon som svek hela sitt liv,förstörde hela sin ungom,hela sin själ för anorexin och bulimin. Jag som alltid har varit så stark utav mig och självsäker VARFÖR i helvete drabbades jag utav ätstörningar,bulimin den värsta av dem alla helvetet på jorden,det mörka hålet som känns som en evighet,den onda cirkeln och krossade drömmar för jag har inte längre rätt att drömma om framtiden för det enda jag får tänka på nu är att bli frisk.
Ibland vet jag inte vad som är värst det psykiska eller fysiska för jag håller på att gå sönder för allting gör så ont och min mage är kaos, hela jag är en enda röra. Jag hatar dig,jag hatar att du inte slår tillbaka,att du inte ställer dig upp och säger att nu får det fan vara nog. Går därifrån och gör sådant du allid fanatsiserat och drömt.,följer dina mål som du alltid annars gjort.
...
När är det min tur att lägga sig ner och ge upp? få tappa hoppet för en kort stund,tycka synd om sig själv och bara gråta. Jag ska fan i mig vara PERFEKT i allt och det inkluderar att jag aldrig får vara ledsen,arg eller nere. Jag får aldrig erkänna min svaghet och be om hjälp,jag får aldrig visa att jag behöver er mer än någonsin nu och att jag faktiskt inte klarar av det här på egen hand. Jag faller bara ihop mer och mer för varje dag,hela min kropp,hela mitt liv är som ett stort jävla pussel. Min själ skriker på hjälp men ingen verkar ta allting på riktigt,snälla kan ni inte bara se/höra mig för en gångs skull?!
ge allt eller inget.
När jag ser en knarkare ute på stan tycker jag dem är patetiska,äckliga och misslyckade samtidigt som jag tycker synd om dem. Men jag har sett vänner till mig med föräldrar till alkoholister och för en stund så hatar jag dem för vad de gör mot sina barn. Desamma gäller knarkare,jag brukar tänka att om man verkligen själv vill går det att sluta. Speciellt om man har något att kämpa för som barn/flickvän osv, jag kan bli så jävla arg på kompisar/syskon osv som röker. VARFÖR I HELVETE RÖKER NI NÄR ALLA VET ATT TILL 99 PROCENT KOMMER MAN ATT FÅ CANCER!?
Varför slutar dem inte med något som dödar dem långsamt? och det hela som slår mig på vägen är att det inte är någon skillnad på mig och dem,jag sviker vänner/familj för mitt missbruk,jag förstör min kropp,mina organ,jag totalt river sönder min själ,jag slår mina drömmar i bitar,jag blir bara olyckligare destu djupare in i mittt missbruk jag kommer. Varför i helvete slutar inte jag då? Jag har ju sagt det själv,det går om man själv vill.
INGA missbruk behöver vara föralltid,det är aldrig försent man måste bara ställa sig upp efter varje fall,tro lika starkt på sig själv som man gjorde innan man föll hundra gånger,det är i alla fall så jag har orkat kämpa vidare. Jag vill ha ett lyckligt liv,en framtid att se fram emot,skaffa barn,utbildning,jobb och göra det jag älskar allra mest,jag vill visa min familj och främst mig själv att jag kan lyckas här i livet,jag kan bli frisk igen och jag kan leva för det jag älskar,jag kan lämna det förflutna bakom mig och gå vidare.
Jag kan lämna alla trasiga minnen kvar låångt bak i mitt huvud,jag kan se framåt och göra skillnad i alla fall för mig själv och kanske en lite del till med folk,folk som jag håller kärt och som verkligen förtjänar det. Jag vill visa världen att det går att förändras,att våga satsa nytt,så mycket jag vill göra och att en sådan här sak stoppar mig är så jävla fel. Det är dags att slå tillbaka, förgöra min sjukdom och se till att den aldrig mer kommer tillbaka,jag vill inte längre ge det ett farväl,jag vill se bulimin sakta men säkert dö ut som jag en gång i tiden höll på att göra.
Varför slutar dem inte med något som dödar dem långsamt? och det hela som slår mig på vägen är att det inte är någon skillnad på mig och dem,jag sviker vänner/familj för mitt missbruk,jag förstör min kropp,mina organ,jag totalt river sönder min själ,jag slår mina drömmar i bitar,jag blir bara olyckligare destu djupare in i mittt missbruk jag kommer. Varför i helvete slutar inte jag då? Jag har ju sagt det själv,det går om man själv vill.
INGA missbruk behöver vara föralltid,det är aldrig försent man måste bara ställa sig upp efter varje fall,tro lika starkt på sig själv som man gjorde innan man föll hundra gånger,det är i alla fall så jag har orkat kämpa vidare. Jag vill ha ett lyckligt liv,en framtid att se fram emot,skaffa barn,utbildning,jobb och göra det jag älskar allra mest,jag vill visa min familj och främst mig själv att jag kan lyckas här i livet,jag kan bli frisk igen och jag kan leva för det jag älskar,jag kan lämna det förflutna bakom mig och gå vidare.
Jag kan lämna alla trasiga minnen kvar låångt bak i mitt huvud,jag kan se framåt och göra skillnad i alla fall för mig själv och kanske en lite del till med folk,folk som jag håller kärt och som verkligen förtjänar det. Jag vill visa världen att det går att förändras,att våga satsa nytt,så mycket jag vill göra och att en sådan här sak stoppar mig är så jävla fel. Det är dags att slå tillbaka, förgöra min sjukdom och se till att den aldrig mer kommer tillbaka,jag vill inte längre ge det ett farväl,jag vill se bulimin sakta men säkert dö ut som jag en gång i tiden höll på att göra.
...
Värre än värst, suget är på mig KONSTANT! Jag kan knappt hålla mig en till två dagar ifrån skiten och vågar har tickat upp flera kilo. Inte så konstigt när jag inte längre orkar kompensera maten på något sätt,min kropp skriker att den bara vill falla ner och dö för en kort period. Jag,den orkar ju för helvete inte mer nu.. Mina hopp börjar ta slut och jag hatar livet jag lever mer än någonsin,är rädd för mig själv vad jag är kababel att göra. Dricka bort mina känslor eller äta upp dem ytterligare fy fan jag är faktiskt hellre död än lever det här skitiga livet.
HEEEEEEEEEEEEEEEEEEELVETE
JAG ORKAR FAN INTE MER NU, GODE GUD HJÄLP MIG FÅ DET ATT SLUTA FÖR JAG ORKAR INTE LEVA LÄNGRE. vARFÖR I HELVETE GAV DU MIG INTE EN VANLIG UNGDOM MED NORMALA BEKYMMER??!!!
förbannad.
Jag vet inte vart jag ska börja, allt gör så ont ångesten,självhatet och känslan att aldrig få vara nöjd. Att sträva efter lyckan i vikten/utseendet gör mig olyckligare än någonsin. Fy fan jag är ordlös, kan inte ens beskriva vad som händer inom mig det är frustration,ilska,sorg,hjälplöshet och en stark längtan över att älska sig själv och sitt liv.
Suget är på mig hela jäääävla tiden, jag vill att det släpper mig och mitt jävla liv för det gör bara hela situationen hundra gånger värre. Fick världens jävla utbrott idag, allt för å slippa det den där sista gången. Kastade mobilen i golvet så den har spruckit sönder nu, kastade glas och mat i hela köket. FAN JAG ÄR SÅ JÄVLA ARG PÅ DET, varför tog du mitt liv, varför tog du min själv, varför tar du ifrån mig mina drömmar och hopp!????
Suget är på mig hela jäääävla tiden, jag vill att det släpper mig och mitt jävla liv för det gör bara hela situationen hundra gånger värre. Fick världens jävla utbrott idag, allt för å slippa det den där sista gången. Kastade mobilen i golvet så den har spruckit sönder nu, kastade glas och mat i hela köket. FAN JAG ÄR SÅ JÄVLA ARG PÅ DET, varför tog du mitt liv, varför tog du min själv, varför tar du ifrån mig mina drömmar och hopp!????
Att våga ta ett andra steg.
På måndag ska jag till min behandlare igen, tror jag är ganska redo att berätta på riktigt nu om min "falla tillbaka tid". Jag tänker mig vårat samtal i huvudet, vad jag ska säga, hur hon kommer reagera, om jag ska säga ngt till mina föräldrar (som antagligen ändå inte kommer att fatta).. Jag vill bara få ett jävla förnuftigt svar tillbaka för jag håller på att gå under. För ens tund var allting för bra för att vara sant och plötsligt står man där igen på ruta ett.
Känner hur ångesten, allt självhat är tillbaka igen. Döden finns återigen flera gånger om dagen i mina tankar men för helvete jag vill inte dör, är så jävla mkt starkare än så vill helt enkelt inte bara leva detta jävla djävulska liv. Jag är redo att släppa min värld för att få komma till verkligheten. Redo att släppa min tryggheten som fick mig att nästan ta mitt eget liv..
Känner hur ångesten, allt självhat är tillbaka igen. Döden finns återigen flera gånger om dagen i mina tankar men för helvete jag vill inte dör, är så jävla mkt starkare än så vill helt enkelt inte bara leva detta jävla djävulska liv. Jag är redo att släppa min värld för att få komma till verkligheten. Redo att släppa min tryggheten som fick mig att nästan ta mitt eget liv..
för all del.
Jag ljuger för min behandlare när jag säger att läget är okej för det är fan i mig kritiskt. Jag äter ovanligt mycket, orkar knappt kompensera det på något sätt samt att mitt spyke håller på att spricka. Jag börjar må sämre och sämre igen, jag vill inte leva på riktigt. Om det här ska vara mitt liv några år till så vill jag dö nu, jag vill för helvete få dö på pricken nu.
Ta ett par pills och somna in, bort från verkligehten, bort från min lilla jävla djävulska värld. Jag hatar mig själv, jag hatar bulimin som tog mitt liv, som tog min ungdom,som tog min fritid, mina drömmar,mitt mål, mina förväntningar,min familj. Den har fan i mig tagit allt och nu håller den på att ta över hela min kropp, den vill att jag ska dö för jag är så jävla olycklig här.
Jag vill gråta men jag får inte, fina flickor gråter inte. Det sjukaste är att jag så stark för första gången kan tänka mig att säga farväl till alla nu för jag har gett upp, för en jävla gångs skull har jag gett upp och det känns bra. Jag kan bara blunda och vara lycklig i min fantasivärld. Du är som en vacker porslindocka, redo att gå spricka i tusen bitar när som helst.
Ta ett par pills och somna in, bort från verkligehten, bort från min lilla jävla djävulska värld. Jag hatar mig själv, jag hatar bulimin som tog mitt liv, som tog min ungdom,som tog min fritid, mina drömmar,mitt mål, mina förväntningar,min familj. Den har fan i mig tagit allt och nu håller den på att ta över hela min kropp, den vill att jag ska dö för jag är så jävla olycklig här.
Jag vill gråta men jag får inte, fina flickor gråter inte. Det sjukaste är att jag så stark för första gången kan tänka mig att säga farväl till alla nu för jag har gett upp, för en jävla gångs skull har jag gett upp och det känns bra. Jag kan bara blunda och vara lycklig i min fantasivärld. Du är som en vacker porslindocka, redo att gå spricka i tusen bitar när som helst.
bli frisk igen.
När jag säger att jag vill bli frisk så menar jag att mitt eviga kämpande aldrig kommer ta slut fastän jag gör hundra andra saker som stoppar mig ifrån att bli det. Alla regler, alla uppsatta mål, alla orealistska förväntningar men värst utav allt är alla krossade drömmar. Alla mina tankar, hopp, och framtidsdrömmar har ändrats brutalt. Fan jag ville bli något stort, som liten hade jag alla stora drömmar som modell, skådespelare och artist, advokat. Jag ville leva livet fullt ut och bara göra sådant som fick mig att må bra. Jag var fan i mig en riktig livsnjutare som liten och se på mig nu tarsig förstörd med bara en liten önskan kvar att få bli frisk..
...
Det är suget,ångesten.självhatet,den olyckliga delen och hoppen som släcks om och om igen som gör ondast. Jag får helt enkelt börja acceptera min kropp om jag ska bli frisk. Jag skiter i vågen,i måttbanden, i gymmet och alla promenader bara jag får bli frisk, frisk från helvetet.
tryggheten dödar mig långsamt.
Fan va sorligt mitt liv är, folk kanske ligger och kämpar med cancer men de har i alla fall något att kämpa för. Jag har dock ingenting att kämpa för, i alla fall vad det känns ibland. Alla underbara människor runt omkring mig sviker jag bara med min jävla sjukdom. Bulimin gav mig inte bara en jävla sjukdom utan den TOG min ungdom,min värdighet,min självkänsla,min fritid,mitt liv, min själ, mitt hjärta,min kropp,mitt psyke.
Den tog ifrån mig hela min underbara värld som jag inte allt för länge sedan flög runt i med hopp,drömmar och en framtidsutsikt. Jag vill ingenting längre, bara bli frisk men va fan gör det när jag ändå hatar allt annat med mig själv, när jag hatar livet jag fick, när jag aldrig kan vara nöjd med mig själv, folk omkring eller nöjd med det underbara helvetiska jävla patetiska liv jag fått. Folk kallar det helvetet, djävulens sjukdom, jag kallar det helvetet på jorden så länge jag lever...
Ibland vill jag bara skrika ut för hela världen om min sjukdom, vill att alla ska förstå lida med mig. Men den här sjukdomen är så ensam och de få gångerna jag är lycklig vill jag att ingen ska veta, ingen ska någonsin få veta min största hemlighet tills jag står på egna ben och kan säga att det går, för helvete det går att bli frisk om man själv vill. Men jag står bara och tittar på medans sjukdomen tar ifrån mig allt, jag vill bli frisk NU men jag kan inte, vågar inte släppa min största trygghet här i livet. Tryggheten som dödar mig inombords.
Den tog ifrån mig hela min underbara värld som jag inte allt för länge sedan flög runt i med hopp,drömmar och en framtidsutsikt. Jag vill ingenting längre, bara bli frisk men va fan gör det när jag ändå hatar allt annat med mig själv, när jag hatar livet jag fick, när jag aldrig kan vara nöjd med mig själv, folk omkring eller nöjd med det underbara helvetiska jävla patetiska liv jag fått. Folk kallar det helvetet, djävulens sjukdom, jag kallar det helvetet på jorden så länge jag lever...
Ibland vill jag bara skrika ut för hela världen om min sjukdom, vill att alla ska förstå lida med mig. Men den här sjukdomen är så ensam och de få gångerna jag är lycklig vill jag att ingen ska veta, ingen ska någonsin få veta min största hemlighet tills jag står på egna ben och kan säga att det går, för helvete det går att bli frisk om man själv vill. Men jag står bara och tittar på medans sjukdomen tar ifrån mig allt, jag vill bli frisk NU men jag kan inte, vågar inte släppa min största trygghet här i livet. Tryggheten som dödar mig inombords.
äckel.
Har träffat världens goaste kille, ser hur bra ut som helst samt behandlat mig hur gulligt som helst. Men nä varför ska jag ha en sådan kille när jag kan dejta ett gäng knarkare till istället. Hur ska jag någonsin kunna släppa in en person i mitt liv så länge jag inte själv får plats. Hur ska jag kunna älska någon när jag inte kan älska mig själv. Jag äter bort mina känslor och destu mindre orkar med mig själv eller någon annan. Så fort jag har möllat i mig chipsen och godiset efter alla tusen mackor osv ska jag direkt ner och köpa laxi, fy fan vilket liv man väljer att leva..
.......
Det är så jävla sorligt att en sådan här jävla sjukdom kan förstöra ett helt jävla liv. Jag väljer den före min familj, före mina vänner, före killar. Det är så jävla patetiskt att min enda tröst här i livet är mat eller svält och skulle jag någonsin bli frisk igen så skulle jag räknas till "frisk" bulimiker och anorektiker. Hur fan kunde jag välja dena här jävla patetiska vägen genom livet. Folk där ute kämpar sig igenom cancer och alla möjliga dödliga sjukdomar och ja vill dö pågrund utav mat, jag vill dö för att jag inte kan kontrollera varken mig själv eller mat. Jag är en person som fan inte förtjänar att leva, fan va livet är orättvist..
helvete om och om igen.
Jag är så J Ä V L A F Ö R B A N N A D, hyn är helt åt helvete och håret ser ut som hej kom och hjälp mig. Jag har begått vårens största misstag och nu ser jag ut som fan. Slitet hår med ful färg och så äre kort nu, fan vilken piss sommar detta kommer bli.. Jag vill nästan sätta ett skott i pannan för håret blev fel, nu om någon borde folk fatta hur jävla psykisk sjuk jag är.
Sista gången jag hetsåt idag.
Om någon kom fram till mig och sa att jag skulle ha kvar detta i några års tid skulle jag antagligen välja att fortfarande leva. Jag ger ju liksom aldrig upp? Alltid är det den sista och JAG HATAR DET samtidigt som min sista gång är det enda som får mig att leva vidare och att faktiskt fortfarande orka tro på ett annat liv. Men besvikelsen som kommer sedan är hemsk, ångesten, smärtorna och den eviga besvikelsen. Helst skulle jag vilja svälja hela asken med tabletter men vrf det när det ändå var sista gången idag...
