rädd för framtiden.
Kikade på Det Blir Bättre igår där det visade sig att en känd tjej hade haft ätstörningar i 23 år, det skrämde fan skiten ur mig. Vad är jag uppe i mellan fem till sju jävla år, antagligen började allt mkt tidigare än jag själv hela tiden trott men saker börja hamna på plats i mitt huvud nu. Jag har haft TRE ätstörningar för kände igen allt hon sa.
Jag har övertränat som fan plus käkat nyttigt på det, trodde dock bara att jag var väldigt hälsosam och skötte mig bra,jag har varit undernärd och underviktig,knappt ätiti något och sedan har jag käkat som en gris och kompenserat det på olika sätt. Men fy fan bulimin tar hela priset, det är bulimin som har fått mig att må skit det var den som ville att jag skulle äta eller dö, anorexin blev jag bara lycklig utav sjukt nog..
Jag har övertränat som fan plus käkat nyttigt på det, trodde dock bara att jag var väldigt hälsosam och skötte mig bra,jag har varit undernärd och underviktig,knappt ätiti något och sedan har jag käkat som en gris och kompenserat det på olika sätt. Men fy fan bulimin tar hela priset, det är bulimin som har fått mig att må skit det var den som ville att jag skulle äta eller dö, anorexin blev jag bara lycklig utav sjukt nog..
sorligt men sant.
Jag har lagt alldeles för många sekunder,minuter,timmar,dagar,veckor,månader och år på det. Aldrig någonsin mer ska jag förstöra min kropp och dess inre känslor för idag var det sista gången, sista gången utav alla sista gångar i mitt trasiga liv. Fattar inte hur jag kunde bli sådan här för när jag var liten så var mitt rätta jag precis tvärtom, glad/lycklig/full av drömmar och hoppfull angående ALLT. Det enda jag vill nu är att bli frisk för både min kropp och min själ skriker att det får fan vara slut nu innan jag säckar ihop utav olycka. Jag försöker att gråta men min kropp har blivit alldeles känslokall, jag har tappat alla känslor som går i kroppen förutom ångest, vet inte längre när jag är glad eller ledsen eller vilket jag ens är?
Så svår känsla att förklara för ena studen går man på moln och andra minuten ligger man som i en mörk håla och inte kan ta sig upp längre. Fan vad jag hatar det, mest hatar jag mig själv som inte har styrkan att sluta, att börja leva ett normalt/friskt liv. Har totalt glömt hur ett friskt lyckligt liv ser ut, jag minns inte hur man gör. Jag kan bara se tillbaka blunda och försöka minnas alla goda stunder i livet för gode gud vad jag saknar dem, jag saknar mig mest utav allt och jag skulle göra allt i hela världen för att få tillbaka mig själv igen.
Det är ju inte bara mig själv jag vill ge ett värdefyllt liv till utan alla andra som jag har omkring, som jag älskar över allt annat. För dig, för personen i hela världen som jag skulle dö får istället se mig sakta men säkert dö, det är så jävla sorligt att jag inte bara längre kan göra mig själv glad utan er också. Ni får ju aldrig uppleva min glädje och frihet längre och det tär på mig för jag ser hur ni håller på att gå under och vem hade inte gjort det om man såg sitt eget barn/syster försvinna långt långt härifrån till en anna värld där bara jag och alla ni andra kämpar där ute lever i, gode gud kan inte allt bara vända igen för jag är villig att ge upp bulimin och min ätstörning för ett värdigt liv som går att leva. För en jävla gångs skull här i livet så är jag redo att lämna det bakom mig men jag behöver allt stöd jag kan få fastän det bara är mig själv som verkligen kan få mig härifrån..
Så svår känsla att förklara för ena studen går man på moln och andra minuten ligger man som i en mörk håla och inte kan ta sig upp längre. Fan vad jag hatar det, mest hatar jag mig själv som inte har styrkan att sluta, att börja leva ett normalt/friskt liv. Har totalt glömt hur ett friskt lyckligt liv ser ut, jag minns inte hur man gör. Jag kan bara se tillbaka blunda och försöka minnas alla goda stunder i livet för gode gud vad jag saknar dem, jag saknar mig mest utav allt och jag skulle göra allt i hela världen för att få tillbaka mig själv igen.
Det är ju inte bara mig själv jag vill ge ett värdefyllt liv till utan alla andra som jag har omkring, som jag älskar över allt annat. För dig, för personen i hela världen som jag skulle dö får istället se mig sakta men säkert dö, det är så jävla sorligt att jag inte bara längre kan göra mig själv glad utan er också. Ni får ju aldrig uppleva min glädje och frihet längre och det tär på mig för jag ser hur ni håller på att gå under och vem hade inte gjort det om man såg sitt eget barn/syster försvinna långt långt härifrån till en anna värld där bara jag och alla ni andra kämpar där ute lever i, gode gud kan inte allt bara vända igen för jag är villig att ge upp bulimin och min ätstörning för ett värdigt liv som går att leva. För en jävla gångs skull här i livet så är jag redo att lämna det bakom mig men jag behöver allt stöd jag kan få fastän det bara är mig själv som verkligen kan få mig härifrån..
far away from happiness.
Mina senaste dagar,veckor och månader har ungefär sett ut såhär för bra för att vara sant, lååång svacka tillbaka till helvetet, för bra för att vara sant,låång jävla svacka tillbaka till helvetet. Tecken på friskhet eller jävlas bara sjukdomen med mig ännu mer? Varje gång tror jag att det är vägen ut, vägen till ett friskt liv men jag bara faller och faller. Och varför i helvete är det så viktigt att vara smal, det är så JÄVLA viktigt...
Jag har ett sådant där liv som folk nästan skulle dö för (dock inte om dem kände till min största hemlighet). Har varit inne jätte länge på att berätta om min sjukdom i min andra blogg för alla men det går bara inte. Tror tyvärr aldrig jag kommer bli behandlad som en vanlig tjej igen om jag gör det, fan vad jag hatar mitt fantastiska liv.
Har precis käkat hundra ost och syltmackor plus massa yoghurt/flingor, nu blir det hemköp och köpa det fetaste som finns med mest socker i f u c k.
Jag har ett sådant där liv som folk nästan skulle dö för (dock inte om dem kände till min största hemlighet). Har varit inne jätte länge på att berätta om min sjukdom i min andra blogg för alla men det går bara inte. Tror tyvärr aldrig jag kommer bli behandlad som en vanlig tjej igen om jag gör det, fan vad jag hatar mitt fantastiska liv.
Har precis käkat hundra ost och syltmackor plus massa yoghurt/flingor, nu blir det hemköp och köpa det fetaste som finns med mest socker i f u c k.
för allt.
Förstår er frustration, jag hade också varit SKIT rädd 24/7 ifall jag hade en unge som var psykisk sjuk. Varför fick jag den här skiten!?Jag ber dig att släppa taget nu för jag orkar inte mer, jag orkar inte längre leva detta jävla patetiska liv. Min styrka är borta och jag orkar inte längre se framåt,jag vill bara lägga mig ner och dö..
bortskämd och äcklig.
Jag är aldrig nöjd och det inkluderar allt kropp, hy, hår, kläder, saker osv. Folk dör i cancer, barn svälter till döds och jag kan ändå aldrig se på livet jag fått och vara nöjd. Det finns alltid någon som har det värre oavsett situation men jag kan väl för helvete försöka, i alla fall våga testa något nytt.
Våga se livet som en gåva fy fan vad jag hatar mig själv. Jag är tillbaka på ruta ett och det inkluderar skam skam batning, träning hets och ett liv som inte är värt att leva enligt mig.
Våga se livet som en gåva fy fan vad jag hatar mig själv. Jag är tillbaka på ruta ett och det inkluderar skam skam batning, träning hets och ett liv som inte är värt att leva enligt mig.
finns inga ord längre.
Jag har käkat upp hela jävla kylskåpet, allting är urplockat även frysen.... Glass, godis,kakor,bröd,pålägg och mat mat. jAG ORKAR FAN INTE FALL DIT IGEN. Gode gud om du finns där uppe så hjälp mig.
....
Jag ö´nska jag våga skära djupare, hårdare och på bättre ställen. JAG HATAR LIVET, JAG HATAR DETTA LIV.
hat
Hur fan kan man bli sådan!??? Jag står inte och säger att jag är perfekt eller oskyldig på något sätt men den jävla stilen ni kör, jag vill spy. Ush min värsta skräck är att bli precis som er och varför jag blev som jag blev kanske har sin förklaring trots allt. Men jag har insett nu vad som triggar igång vad och vad ångest faktiskt är. Hur ett litet barn kan känna ångest, det är helt enkelt inget som har kommit nu. Jag hatar bara att det är maten jag använder för att må bra.
fast
Jag sitter fast i mörk jävla källare där syret när som helst kommer ta slut. Nyckeln ut har jag i min hand men använder den på helt fel sätt. Hur vill jag engentligen mitt liv ska sluta? Jag har bara ett jävla liv, snälla gode Gud ge mig styrka,ge mig ork och framför allt mod att våga.
slut
Jag bryr mig fan inte ett skit längre, det får gå som det går.
förvirrad och ångestladdad
Jag hatar mig själv för att jag innerst inne hellre var som förr än detta och att jag på något konstigt sätt föredrar en annan ätstörning mot denna. Fast i själva verket hatar jag båda och vill inget hellre än att bli helt frisk. Men jag kommer aldrig kunna trivas i denna jävla kropp, jag vet att det finns viktigare saker i livet som betyder hundra gånger mer men jag kan aldrig bli lycklig nu. Vet inte om jag skulle bli så lyckligare 10 15 kilo ner men nä fan jag vet inte längre.
obeskrivligt
Trodde aldrig jag skulle bli såhär splittrad, så trasig, så förstörd för jag älskar livet. Jag är rädd för mig själv, rädd för att göra något som inte går att ta tillbaka, något dumt och helt jävla onödigt. Jag saknar helt enkelt den där känslan när man stiger upp på morgonen och ingen blåst, inget regn,inga mörka moln, ingenting kan få en nere. Man mår så himla bra att hela kroppen pirrar och allting är hundra gånger spännande och jag satsar allt på er. Men jag bara bryter ner er lika mycket som mig själv.
Förlåt och återigen förlåt.
Förlåt och återigen förlåt.
TRÖGFATTAT
HUR FAN SKA JAG FÖRKLARA FÖR ER SÅ NI FATTAR!????
Mer för er.
Älskar dig syster,gör inget dumt behöver dig i mitt liv.
Skulle aldrig aldrig klara mig utan dig,sanningen svider.
Vad svarar man på ett sånt här sms? Känner mig så röten som nästan alltid har mig själv i centrum. Förlåt ska börja tänka och bry mig mer om er runtomkring, för ni är de enda i hela världen som får mig att fortsätta andas.
Skulle aldrig aldrig klara mig utan dig,sanningen svider.
Vad svarar man på ett sånt här sms? Känner mig så röten som nästan alltid har mig själv i centrum. Förlåt ska börja tänka och bry mig mer om er runtomkring, för ni är de enda i hela världen som får mig att fortsätta andas.
Bortom hav och mark
Jag bara äter,äter,äter,äter och planerar mina självmord hela dagarna. Ligger i min säng eller sitter framför datan och tycker synd om mig själv. Det är så jävla hemskt, så in i helvete jävla hemskt att för första gången i mitt jävla liv så vill jag faktiskt inte leva längre.Att jag tusen gånger innan skrivit att jag vill dö är bara ett rop på hjälp men jag känner absolut ingen livsglädje alls längre. De få gångerna jag mår bra är alltid alkoholen inblandad och de dagarna minns jag ju ändå inte.
Jag känner att livet är till för att levas och det är precis vad jag inte gör. Sitter inte här och skriver att jag ska ta livet utav mig för det hade jag ändå aldrig vågat en feg jävel som mig men jag vill inte leva det är en helt annan sak. Man kan säga att jag i princip inte bryr mig om något längre, min största önskan är att bara få ta några tabletter och somna in.
Jag sitter och lipar som en gris för jag kan inte fatta att det är jag som sitter och skriver det här. Jag var så lycklig, glad och full utav drömmar och liv förut och nu vill jag inte ens leva längre. Jag hatar inte livet, utan livet jag lever och det jag är inte mer än mänsklig. Någon gång måste man sätta stopp och inse att livet kanske inte riktigt blev som man tänkt sig. Jag ger inte upp utan jag vill helt enkelt inte fortsätta längre.
Jag känner att livet är till för att levas och det är precis vad jag inte gör. Sitter inte här och skriver att jag ska ta livet utav mig för det hade jag ändå aldrig vågat en feg jävel som mig men jag vill inte leva det är en helt annan sak. Man kan säga att jag i princip inte bryr mig om något längre, min största önskan är att bara få ta några tabletter och somna in.
Jag sitter och lipar som en gris för jag kan inte fatta att det är jag som sitter och skriver det här. Jag var så lycklig, glad och full utav drömmar och liv förut och nu vill jag inte ens leva längre. Jag hatar inte livet, utan livet jag lever och det jag är inte mer än mänsklig. Någon gång måste man sätta stopp och inse att livet kanske inte riktigt blev som man tänkt sig. Jag ger inte upp utan jag vill helt enkelt inte fortsätta längre.
Eat or be eaten
Det finns inga genvägar i bulimins värld. Jag måste sluta banta eller gå under.
Stå emot
Natt mat igår hamburgare och pommes frites, det har jag nog fan inte ätit på flera år ett helt meal sådär bara. Vet inte varför men just de jävla pommes frites har varit som en mardröm för mig, pizza helt okej en halv eller så men fan för de små avlånga äckliga sakerna. NÅGOT JAG ALLTID RELATERAT TILL VIKTUPPGÅNG I MIN ÄS.
Självklart skulle jag straffa mig själv dagen efter genom att äta mindre efter detta hemska "straff" jag begått. Men frukosten började ändå som en helt normal sedan ville mamma göra paj, jag ville bara dö när hon sa det. Men sen gick självklart den jävla känslan bort och jag tryckte i mig två feta bitar. Nu vill jag bara äta upp hela formen och det visste jag från början DÄRFÖR klarar jag inte av att äta denna underbara goda paj. Jag kan inte njuta för antingen är det inget eller allt. Jag har definitivt inte gått ner i vikt på den här tiden och om den har ändrats så är det bara uppåt.
Självklart skulle jag straffa mig själv dagen efter genom att äta mindre efter detta hemska "straff" jag begått. Men frukosten började ändå som en helt normal sedan ville mamma göra paj, jag ville bara dö när hon sa det. Men sen gick självklart den jävla känslan bort och jag tryckte i mig två feta bitar. Nu vill jag bara äta upp hela formen och det visste jag från början DÄRFÖR klarar jag inte av att äta denna underbara goda paj. Jag kan inte njuta för antingen är det inget eller allt. Jag har definitivt inte gått ner i vikt på den här tiden och om den har ändrats så är det bara uppåt.
känner för att slå sönder hela lägenheten
Jämt och ständigt arg och irriterrad och jag har fan ingen aning om V A R F Ö R!?
Fettoångest så det står härliga till, jag undrar när fan det ska hända något för jag kommer då fan inte kunna lära mig och leva med den här äckliga kroppfanskapet.
Fettoångest så det står härliga till, jag undrar när fan det ska hända något för jag kommer då fan inte kunna lära mig och leva med den här äckliga kroppfanskapet.
krossade drömmar
Jag önska någon kom och rädda mig, jag önska någon tog mig till drömmarnas land, jag önska någon tog bort all det onda, jag önska jag var starkare än det.
Hur ska jag orka överleva ytterligare en skit dag, hur ska jag ens orka prata,umgås,borsta tänderna, kika på tv, sminka mig. Allt det där som alla andra tar för givet, allt det där normala som inte längre är normalt. Jag vill sova bort allting, jag vill sova bort mitt liv och jag vill sova bort det onda,det gör alldeles för ont för att orka med dagen. Jag vill gråta i din famn när du kommer hem, jag vill be dig stanna hos mig till allting är över men jag kan inte längre sabba er liv också. Jag står kvar ensam om kampen mellan mig och det och ingen annan än jag kan faktiskt rädda mig själv.
Jag känner hur tårarna bara väntar på att få forsa ur men det går inte för jag är så förstörd att jag inte ens längre kan gråta,allt det där som förut var så självklart.Jag orkar inte leva i denna patetiska jävla förstörelse värld och jag vet att imorgon kommer jag må "bra" men det finns aldrig någon garanti, det mest värdefulla jag har hamnar i bakgrunden och jag förtjänar att dö framför så många andra. Jag ser folk som verkligen kämpar, som älskar livet som skulle göra allt för att kanske få hälften utav det jag har men dom har ingen jävla chans som mig. Dom borde få leva, jag borde få dö även om jag vill fortsätta. Livet är så orättvist och jag försöker inte ens göra den här djävulska värld det heller.
slopa alla hinder på vägen
Är det värt de? NEJ för imorgon fortsätter jag min nya livsstil, hej då ätstörning!
