runales

varför, varför varföööööööööör???
Det hade ju gått så himla bra det senaste, jag hatar mitt svaga jag. Jag mår illa, ångest som en gris och känner mig totalt misslyckad. Jag visste ju att det skulle bli såhär ändå fortsatte jag. Helvete vad besviken jag är på mig själv.

Det har gått helt okej, ganska bra faktiskt om jag får säga det själv. Men det ligger på ytan hela tiden och jag vet inte längre vad som är lite,normalt eller mycket. Mitt mått av normalitet och verkligheten är inte alls samma. Jag kan liksom aldrig överskrida mina "regler" fastän jag faktiskt gjort det några gånger nu utan att kvävas. Jag har unnat mig den där glassen, den där bullen utan att frossat i mig efteråt.

 Det har känts helt jävla okej faktiskt. Men hela tiden vill det utlösas precis som ikväll, varför skulle jag ta de jävla mackorna så himla onödigt när jag vet hur det blir efteråt. Fast ändå var det så mycket med tanke på maten jag åt till, kanske var det alldeles för lite mat. MEN JAG VET FAN INTE och det är hemskt för man har levt alldeles förlänge men den här skiten.

Jag är rädd för att lära mig det normala men jag förösker verkligen, på riktigt nu. Jag har bett er gömma mat för mig imorgon, jag har bett er ta med mat ifrån skafferiet till jobbet. jag hade aldrig trott för några år sedan att jag skulle behöva be mina egna föräldrar det. Jag tror ingen förutom i mitt tillstånd kan förstå hur jävla förnedrande och jobbigt det här kan vara. Konstigt att vi håller oss anonyma, vi vet ju hur "normala" folk funkar och de funkar inte alls ibland, för vissa vill helt enkelt inte förstå.

Mål till nyår *5 kg.

Har funderat säkert i flera år på att skaffa löshår men jag vågar aldrig testa något nytt här i livet.
Vem tycker jag ska våga testa? finns en salong i göteborg, safari om ni hört talas om den iså fall skulle jag vilja höra vad ni tycker om det stället, billigt är det ialla fall.


konstigt att jag skrev en sådan här sak, kunde lika gärna skrivit att jag redan misslyckats och ätit som gris idag men det har ni la redan hört?

Jag är så jävla trött på era bråk, har hört den här skiten ända sedan jag var liten. Ni ska veta att det är hundra gånger jobbigare att höra på er än själv vara med. MEN DRA FÖRHELVETE INTE IN MIG I SKITEN. Sluta hacka på mig och använd mig som något jävla objekt när du är arg på honom, fy fan vad besviken man blir. Att ni ens stannat hos varandra fattar jag verkligen inte, det måste ju bero på något? Tråkigt att ni aldrig kommer växa upp men däremot har jag gjort det så lämna mig utanför.

Var uppe på ätstörningsenheten idag och pratade med min behandlare, var nog första gången jag verkligen på riktigt sett hur besviken och arg hon var på mig. Kan inte klandra henne, känner exakt likadant för mig själv. Jag vet vad jag ska göra men gör det inte.

 Det har gått dagar,månader,år och nej jag mår bara sämre och sämre. Gick självklart direkt hem och åt upp mig och inte fan gjorde det mig starkare utan tvärtom. Jag har gått på behandling så länge nu och det står helt stilla, mitt liv, min tid och allt står still och nej jag blir inte bättre. Så vill jag fortsätta på mitt sätt eller våga testa något nytt.

TJEJER OCH KILLAR vill ni fortsätta leva ett liv som ni själva tror att ni styr fast det i själva verket är eran sjukdom eller ska vi ta tag i djävulens verk och kasta tillbaka det i helvetet!?

 Det är fan dags nu och inte imorgon eller nästa månad UTAN NU, jag ska gå emot allt som den säger nej emot och förstöra den bit för bit och det kommer ta tid men nu ska jag liksom köra på riktigt. Det är enbart för mig själv jag ljuger, ingen annan och jag vill ha tillbaka min frihet.

Tack för att jag fick ännu mer skit å tänka på. Kunde du inte ha väntat tills proven var klara!!! Fan jag är så jävla arg nu att jag knappt kan prata med dig. Jag orkar med mer dramtik nu, jag har väl tillräckligt med problem som jag ständigt går och tänker på, nu kommer cancer och döden snurra runt i mitt förvirrade huvud. jag orkar inte, ge mig inte mer än det jag har.

Jag har en jävla önskan, en liten jävla önska och det är att bli frisk för jag känner att den här skiten dödar mig sakta. Alla mina drömmar och mål här i livet är som bortblåsta. För bara några få år sedan ville jag så mycket, jag hade så himla mycket att ge och att ge upp var det sista jag gjorde. Men allting sådant är borta nu, jag bara sitter patetiskt och gråter för sjukdomen har och tar ifrån hela min ungdom.

 Ibland älskar jag livet över allt annat och i nästa sekund vill jag bara försvinna,jag vill dö för jag har ändå ingen framtid. Jag är arg men jag orkar inte det längre heller, jag kan bara sitta och tycka synd om mig själv. Det är äckligt och patetiskt men jag har försökt så många gånger nu, hur ska jag orka när ingenting går som det ska. Vad ska jag göra, all luft har gått ur mig och jag vill verkligen inte mer, jag orkar inte mer nu.

Hur mycket kan man gå ner i vikt på tre månader genom att äta och träna?

All min träning har varit förgäves, allting har varit förgäves och nu sitter jag här med tre magar fy fan vilken bortkastad tid.

Tack för att man absolut INTE får någon stöttning som helst ifrån er, speciellt inte ifrån dig. Jag borde fan sätta en rakhyvel rakt igenom mina handleder så ska ni få känna hur RIKTIG ångest känns.

Jag hade gått upp(OVÄNTAT) och det jag får se på vågen har jag aldrig i hela mitt liv sett. För första gången på 19 jävla år väger jag som mest. Bestämmer mig för att verkligen ta tag i saken nu men slutar självklart med att jag dränker mina känslor i mängder mat.

fuck vad misslyckad du är. Jag hatar dig bulimifitta, jag kan varken i känslor ord eller bild beskriva hur mycket jag hatar dig.

Ska träffa min behandlare imorgon efter en massa jävla veckor, upplägget har gått åt helvete så hon kommer bara sitta där som ett frågetecken som vanligt.. Sen ska jag väga mig också efter flera veckors ätande ätande och ätande. Är glad sålänge jag slipper spy när jag ser siffrorna.

Säg till det att jag inte orkar mer nu.
Säg till det att jag har tappat lusten.
Säg till det att jag behöver lycka.
Säg till det att jag bara har ett liv.
Säg till det att min resa ska spenderas på något fint.
Säg till det att jag är starkare.

Magen är proppfull och står åt alla håll, har världens ångest och ska på möte med det. Vill helst bara ligga i min säng och få glömma allt för ett tag, jag vill sova bort denna dagen, jag längtar tills imorgon då jag kan få börja om igen.

Du är så jävla svag och patetisk, du har absolut inget liv längre och det lilla du har vet jag inte vad jag ska kalla det för. Inte ens en enda jävla vecka klarar du att stå emot, knappt en dag nu förtiden. Du förtjänar fan att dö.

Det är så jävla frustrerande alltihop, jag har inget att säga, inget att skriva.

Godis,naturgodis,nötter utav alla sorter, glass, chokladsås,bröd,smör,skorpor,juice och toppat med ångest.
Jag ber om att få tillbaka mitt liv, det liv jag en gång älskat, det liv som nu känns så långt bort. Jag är inte mer än människa oavsett om jag aldrig kommer ge upp så börjar allt inom och runt omkring mig göra det. Jag är trött på samma misstag, på samma hopp, på samma onda cirkel, på samma skit om och om igen. Det tycks aldrig sluta och jag gråter inombords varje dag för det ENDA liv som jag har fått ger jag bort till det.