runales

Håll dig din gris, du vet att du klarar det och du kommer må hundra gånger bättre..

Vet inte vad jag ska ha på mig ikväll, ingenting passar och det ligger kläder överallt. Minst en 70 procent utav min garderob består utav FÖR SMÅ KLÄDER. Jag vill gråta, sitter med tårar i ögonen för jag inte kan ha ett par slags kläder. Folk dör i cancer, folk svälter ihjäl, folk dör i olyckor men jag sitter och gråter nästan för jag har några extra kilo. fy fan för mig.

Jag fattar inte vad det är som händer, kan någon jävel där ute förklara!? Jag håller på att spricka, håller på att falla ihop i tusen bitar. Jag vaknar VARJE morgon med ett nytt hopp, nya tag och drömmen om ett nytt liv. Lika starkt varje morgon så kommer jag att klara det, men vad fan är det som händer. All styrka, all motivation, all livslust tas ifrån mig för det går aldrig.

Jag hatar inte er, jag hatar inte livet och jag hatar inte mig själv. Jag hatar att jag inte kan leva livet, jag hatar att jag inte kan leva livet med er, jag hatar att jag inte längre kan leva ett normalt liv. Alla drömmar och mål har gått i spillror och det gör ondare än själva sjukdomen. Helvete va livet kan vara orättvist.

Jag är så jäävla arg på er och på mig själv! vet fan inte vart jag ska ta vägen eller göra! JAG KAN INGET SÄGA TILL ER OCH DET ENDA JAG KAN GÖRA ÄR ATT SKRIVA HUNDRA TUSEN INLÄGG HÄR FÖR JAG ÄR SÅ JÄVLA DESPERAT..

Jag haaaaaaaaaaaaaatar livet, jag hatar världen , jag hatar att ni inte vill se, jag hatar att ni inte fattar. HUR FAN KAN NI GÖRA SÅ HÄR MOT ERT EGNA BARN FATTAR NI INTE ATT JAG HATAR ER NÄR NI GÖR SÅ HÄR!!!! jag är så jääävla arg, vad fan ska jag göra!!???  Känner att jag håller på att falla ihop när som helst kan inte bara DET HÄR FÖRSVINNA JAG HATAR DET!!!!!!!!! VARFÖR ÄR DET INGEN SOM HJÄLPER MIG LÄNGRE, VARFÖR LÄMNAR NI MIG BARA. JAG HATAR MIN BEHANDLARE PÅ ÄTSTÖRNINGSENHETEN, JAG HATAR HENNE HON HJÄLPER MIG INTE LÄNGRE. DET ÄR INGEN JÄVEL LÄNGRE SOM VILL HJÄLPA MIG. JAG HATAR ER SÅ JÄVLA MYCKET. HUR FAN KAN MAN GÖRA SÅ JAG FATTTAR DET INTE.

JAG HAR SJÄLV ALLTID HJÄLPT ANDRA, JAG HAR ALLTID VARIT SÅ JÄVLA PERFEKT OCH SNÄLL OCH SÅ JÄÄÄÄÄÄVLA PERFEKT ELLER HUR. JAG ÖNSKA JAG HADE MOD ATT SKÄRA UPP BÅDA MINA HANDLEDER OCH JAG ÖNSKA ATT JAG KUNDE SKRIVA MED MITT EGET BLOD HUR MYCKET JAG HATAR ALLA FÖR DET GÖR JAG VERKLIGEN! jag hatar mig själv för att jag inte ens är stark nog att ta mitt eget liv. Jag hatar mig själv för att jag helst skulle vilja dra en vodka flaska upp och ner, jag hatar att alkoholen är det enda som gör mig lycklig och då menar jag verkligen glad och lycklig. Det är de enda jag har kvar här i mitt patetiska jävla äckel liv.

Vem lämnar sitt sjuka barn hemma?Har jag inte klargjort för er tillräckligt hur JOBBIGT jag tycker det är att vara ensam i lägenheten. vad är det som inte riktigt går in i era jävla hjärnor!? Har lust att dra hela citodon asken tills ni kommer SEDAN KANSKE NI FATTAR POÄNGEN!!!!

Det funkade helt enkelt inte där borta vi är för olika så nu väntar jag helt depserat på att mina föräldrar ska åka! JAG DÖR UTAV VÄNTAN KAN DE INTE BARA ÅKA NU NU SÅ JAG KAN FÅ DEN HÄR SKITEN ÖVERSTÖKAD.

Maten har verkligen varit helt åt helvete, det var liksom bristningsgränsen nu. Ligga och tycka synd om sig själv dag in och dag ut. Äta helt besatt, träna som en idiot och svält. Ligga flera timmar på en soffa och vara arbetslös.

 Jag har bestämt mig för att bosätta mig en tag hos min syster nu och se hur det blir. Jag klarar helt enkelt inte av det, jag har ett jävla liv och jag måste fan få ut så mycket som möjligt utav det. Om det här kan bli som en nystart för mig så får det helt enkelt vara det, jag måste börja leva nu, alltså leva på riktigt.

Allt jag ber om är lite styrka för jag håller på att dö inombords.

Hur jävla patetisk får man bli, hur jävla äcklig får man bli!? Varför ska det vara så jävla svårt att stå emot JAG FATTAR FAN INTE, HUR JÄVLA SVÅRT SKA DET VARA!? När jag säger detta kommer det rakt ifrån mitt hjärta och jag hatar livet, det finns inget vackert kvar att se.

Det handlar inte längre om att väga ynka 40kg eller 60kg utan vad som känns här inne. Visst jag mår bättre utav tt vara smal men just nu vill jag bara få må bra, det är det enda jag begär just nu att få varalycklig, glad och må bra.. Men DET ska hela tiden få förstöra, när jag klarar mig,lyckas hålla mig borta från skiten så kan jag faktiskt må bra. Jag är arg, har magsmärtor dagligen, ångest och jag är utmattad utav livet, utav allt som händer omkring mig ändå gör jag fan ingenting...

Nu är det fan slut på det här ett jävla misstag till den här veckan så tar jag fan livet av mig. finns ändå inget å leva kvar för absolut INGENTING. Jag vill hämnas på alla som blundade för mina problem.

Helt jävla otroligt vad jag kan få i mig, man börjar ju undra hur mycket jag har töjt ut den där jävla magsäcken. Skorpor, mackor med massa smör och ost, flera glas mjölk, flingor, youghurt, keso VA FAN KESO? flera paket russin osv. Istället för att ta en frukt efter lunchen som är så jääävla mycket kalorier i är det bättre och dra i sig två dagars kalorier.

Den här mättnadskänslan hur beskriver man den? Det är helt jävla sjukt, jag kan knappt stå på benen för man är så jävla mätt, det bara viker sig jag måste stå böjd när jag trycker i mig det sista. Och ja verkligen menar trycker i sig det går liksom inte att tugga längre så jag får trycka youghurten rakt upp i ansiktet på mig nästan för det går knappt att svälja, hälften rinner typ utanför. Fy fan va äckligt när jag tänker på hur allt går till, det är rikitgt jävla äckligt. Fan till och med ryggen GÖR ONT pågrund utav allt som ligger i min jävla magsäck, magen putar fan ut en meter.

Men jag spyr inte, det hade räckt att jag peta ett lillfinger en cm ner i halsen så hade det forsat både det ena och andra men nej för helvete jag spyr inte. Så vänta bara ett år till fy fan va fet jag kommer bli får säga att det är ett stort jävla under att jag ändå väger som jag gör nu. Ett riktigt jävla under men får väl tacka gud att det finns andra sätt här i livet att gå ner i vikt på förutom att spy. Tack vare det så får jag väl säga att man inte helt och hållet rullar fram. Fobi för spy ja det är fan något som jag haft sen liten och kommer antagligen aldrig bli av med det. Tur det så slipper jag ialla fall ytterligare ett jävla problem till i mitt patetiska liv.

Börja om på måndagar, på andra dagen i veckan, i början utav en månad, på en helg, nytt år. JAG ÄR BARA JÄVLIGT TRÖTT PÅ ATT BÖRJA OM. Tänkte gå vidare i livet istället och försöka hitta tillbaka till det där vanliga igen. Börja om hur många jävla äckliga gånger har jag inte gjort det?? Nya dieter, mat, träning, fasta. Fy fan ändå hatar jag både mitt liv och mig själv så mycket att jag funderar på att sätta alla köksknivar lite här och var på min äckliga förbannade jävla kropp. Samtidigt skulle jag aldrig klara att gå vidare i livet om jag aldrig hade den där tron på att jag faktiskt kan börja om. 

Utan det hade jag antagligen varit d ö d nu. Det hemska är att man tror så in i helvete mycket på sig själv japp det här var SISTA GÅNGEN, idag var min 100000 sista gången och imorgon är en ny dag, nya möjligheter. För just idag, just denna patetiska äckliga dag var den siiiista, den absoluta sista!

Aldrig någon mer ska jag förbruka mat på ett bisarrt sätt, aldrig mer ska jag äta så jag knappt kan andas eller stå på benen. Aldrig någonsin mer ska jag ångra något jag äter. Tron gör mig förbannad för jag kan verkligen INTE sluta tro på mig själv varje gång, det går helt enkelt inte och visst fan är jag överlycklig för det. Jag hoppas bara att den kan ta mig till nya nivåer här i livet snart. Låta mig gå vidare och låta mig få se att jag faktiskt klarade av skiten.

Jag behöver ert stöd mer än någonsin just nu och jag märker att när ni är borta blir allting bara värre. Dessa dagar utan er har varit helt apatiska och förstörda, helt åt helvete och jag förösker verkligen men det är den förbannade djävulen inom mig som säger att jag inte kan sluta just nu.

 Men jag inser också att jag inte alltid kommer ha er vid min sida och det är dags att ta tag i mina egna problem, jag kan inte skylla på allt och alla om min äs och alla andra problem i mitt liv längre. Antingen kan jag forsätta och må skit eller verkligen TA TAG I ALLT. Om jag på något jävla vänster kunde bryta mig in i den här skiten borde det fan i mig också finnas en utväg och även om vägen är lång dit kan jag inte bara ge upp nu även fast det känns som man ibland vill spika sin egen kista.

 Jag är trött på att ligga flera timmar utav dagen i en soffa eller säng. Jag har gjort och kan igen om jag verkligen vill få må bra och vara den där glada lyckliga, för det är ju precis så som folk utanför mitt patetiska liv ser mig  som och detta är inte mig. Jag vet bara inte vad som hände men jag är trött på att den tar över mitt liv och förstör för mig och alla jag älskar. Ska försöka ta min ilska och all jävla hat och använda det emot det.

Det är ett rent helvete att gå hemma SJÄLV arbetslös, jag gör allt för att få tag i ett jobb vilket jag på ett konstigt sätt tror skulle hjälpa mig väldigt mycket. Egentligen skulle jag vilja skriva tusen rader om hur besviken jag är på mig själv som aldrig låter mig själv få lyckas en enda jävla dag. Men det tar bara en massa jävla onödig tid och såantar jag att alla redan har läst det en miljon gånger.

Mamma är underbar och står och lagar världens goda middagar till mig som jag ska ha under dagarna men så äter jag mig ändå sten mätt på mackor kex och all sån där onyttig skit. Jag skäms och på ett sätt vill jag inte bara se mig själv lyckas utan även att ni en dag ska få vara stolta över ert barn. Ibland kan jag ligga och tänka på livet, framtiden och döden. Det skrämme skiten ur mig för det känns som jag vill leva för alltid och sen andra dagen vill jag ta mitt liv i frtid. KOnstigt hur en äs kan förändra en person både psykiskt, fysiskt och socialt. Sådana här dagar orkar jag inte träffa ngn inte ens mina föräldrar om jag slapp. Vill helst bara ligga och tycka synd om mig själv, PATETISKT!

Även fast vi klankar ner på oss själva så ska vi samtidgt tänka att oavsett hur många gånger vi har misslyckats, gått upp i vikt, gått ner i vikt, spytt, överätit, hetsätit, bantat, fastat eller motionerat som grisar finns det inget som stoppar oss ifrån att sluta hoppas. Det där hoppet tar liksom aldrig slut hur jävla mycket vi än skriver att vi hatar våra liv och att vi vill dö. Fine jag håller med inget känns värdefullt eller speciellt idag men kanske, kanske gör det de imorgon? Kanske är det hoppet soms äger åt oss att aldrig sluta tro.

Det går åt helvete alltihop.

Jag hatar mig själv för jag beter mig som skit mot dem jag älskar mest, mot dem som skulle göra allt för mig. Framför allt behandlar jag mig själv som skit och jag kan INTE uppskatta något längre. Jag vill men det går inte vad jag än gör, fast i koma, fast i depression. Jag klagar på patetiska, ovärderliga saker här i livet, det finns folk som har haft det hundra gånger värre än mig men samtidigt är jag trött på mig själv, på andra som jämt ska jämföra. Det finns alltid någon jävel där ute som har det värre men om alla ska tänka så kommer aldrig någonsin någon kunna lära sig älska sig själv och gå vidare,det gör oss bara ännu mer skadade.

Däremot kan jag lida med vissa, som E varför ska hon få dö!? Hon har fortfarande inte gett upp, hon skulle väl ge allt för att byta med mig. tror jag. Hur kan gud låta en sådan söt och go tjej få dö och låta mig överleva som är så jävla negativ mot allt här i livet. Det måste ju betyda att det finns något där ute som jag fortfarande kan kämpa för men VADÅ? Säger inte att jag hade velat byta med dig, fattar bara inte varför människor som dig ska drabbas av detta helvete?

 Vill bara gråta när jag ser dig för du har fortfarande livsgnistan uppe och förösker göra allt det där som vi "normala" människor gör. Hoppas du aldrig ger upp som jag håller på att göra oavsett om vi vet. Använd all den tid som finns kvar till det där viktiga som vi andra hela tiden väljer bort mot ren SKIT. Fan för ätstörda folk, vi ödslar vår tid på ren skit, riktit jävla skit men ändå kan jag inte ta mig härifrån. Fast i en skit som går att ta sig loss ifrån. på något sätt....

Då var det avklarat, känns det bättre? Jag kan inte andas och mitt bröst kläms sönder utav en större oro än ångesten. Inte nog med alla psykiska smärtor, magen är ständigt uppblåst, ond och öm, spänd och illamående. Kan knappt ha sockar på mig pågrund utav all vätska och hela ansiktet är uppsvält.

Känns som jag sviker livet, min familj med allra mest mig själv. Utan er hade jag antagligen inte funnits nu. Ni får mig att andas vidare, att våga le ibland och att aldrig tappa hoppet. Jag kan inte bara svika er nu och försvinna fast det känns som den enda utvägen just nu. Brutna löften och en sönderriven själ, allt jag begär är att få vara lycklig. fuck att jag alltid ska sabba det.