runales

Jag är glad och visst kan jag känna lycka men min ätstörning ger mig inget sådant! Och avsett om maten går bättre för det gör den så är det en psykisk sjukdom, tankar och ångest som jag jämt skriver om är värst. Visst kan jag äta godis, lagom stora portioner, pizza och allt sådant och det gör jag också men VARJE GÅNG ångrar jag mig. Det finns inget mellan allt eller inget för mig.

Om jag bara kunde ta en bit choklad känna mig glad och nöjd. Men nej då ska det vara hela paketet eller träning i 40 timmar. Jag hade gått som en tok idag enbart för att kunna unna mig något på min födelsedag, samtidigt som jag kan tycka att det är fruktansvärt patetiskt så inser jag bara att påsk, jul, min födelsedag eller andra speciella dagar inte bara förvandalar mig till någon annan. Alla dagar är samma inte ens en sådan här dag kan jag få vara, den tar över allt. Japp jag har "unnat" mig gott i gott nu på kvällen med familjen men va fan har det för funktion när ångesten skriker att jag borde svälta i en hel vecka eller träna arslet av mig. Fy fan kunde du inte ens gett mig en dag utan allt en jävla dag på min dag min dag.

För jävla bra kväll igår, allt blev bara så lyckat och det har gjort hela min dag idag! Har mått riktigt bra och humöret har också varit på topp. Folk ser ju alltid på mig som den kloka och positiva tjejen och har alltid gjort. Ända personerna som märker skillnad är väl min familj när humöret ligger lite på botten och "allt" känns skit. Men fan va skönt att man bara kan få vara så jävla glad och uppåt bland andra när jag oftast ensam känner mig lite nere vid mina jobbiga tillfällen. För att må bra måste man någon gång må dåligt och för att någon gång få vara glad måste man vara ledsen och för att känna fullständig lycka måste man först vara nere! Hur hade det annars funkat om allt hade varit bra jämt, hade bra i så fall haft samma mening som nu?

För övrigt har det varit en väldigt lugn dag idag och att höra ifrån dig idag betydde mycket för mig, kanske bryr du dig mer än vad jag själv tror ändå. Nästa vecka börjar måltisstöden igen och ja denna gången är jag nog mer posititv än sist vilket känns bra. På tal om ångest då den har nog  också varit som ganska bortblåst idag SKÖNT men kvällen fy fan jag vet inte men oron som börjar blanda sig i hela kroppen klumpen i bröstet och stenen som ligger och pressar mitt hjärta och jag vet inte vad det är!? Varför kommer den nu och beror det på allt eller va fan är det. Samtidigt som jag känner mig så levande och glad så kan jag inte ta bort det, det bara sitter som fast klistrat över hela mig. Om jag bara kunde få ett svar vad varför och hur?

Fredagsmys? vad innebär det  ångest och lite mer ångest på det. Har börjat tugga och spotta ordentligt det sista alltså va fan måste jag bara göra allt lite värre när det börja gå framåt. Jag är så jävla rädd att hetsäta/överäta hela tiden så något måste jag göra och de vette fan men på något sätt kanske det befriar alla mina känslor på något sätt. Jag kan knappt ta en smörgås utan ångest och vad ger det aldrig mer ska jag äta bröd eller så kan jag lika gärna köra på och käka upp påsen nu när allt ändå är förstört. Men va fan vadå förstört blir så jävla förbannad på mig själv att jag inte längre vet vad som är normalt och inte. Jag försöker lära mig vad som är vad men jag vågar inte riktigt släppa taget om mina regler om vad som är normalt och inte.

 Åt pastasallad nyss och allt jag tänker på är KALORIER OCH TRÄNING. Blir så frustrerad på annat folk som inte kan äta det eller det osv. Tycker bara dom är så urtöntiga att de aldrig kan unna sig något och bara tänker på träning men i själva verket är det ju nästan mig själv jag ser och det tar väl hårdast för jag vill inte vara en sådan person. Jag älskar folk som kan unna sig det där extra och sen räcker det. Jag tror inte att det är svårt att sluta helt med något utan det svåraste är att ta en bit och sen räcker det för sådan har jag alltid varit i alla fall. Vi slutar inte äta förens godispåsen är slut och styrka är väl ändå att ta sig några stycken och sedan lämna ifrån sig påsen. Vi är svaga för ett beroende och jag antar att min sjukdom är ett beroende jag kan inte sluta fastän jag vet hur farligt och dåligt det är. Precis som med godispåsen måste jag lära mig leva normalt. Denna helgen vill jag bara leva ikea imorgon och sedan utgång. Snälla ge mig en helg utan ångest träning och kalorier, ge mig en helg som inte existerar just nu.

Helgerna brukar för det mesta nu för tiden gå bra! men va fan händer efteråt!? Jävla fail måndag, underbart väder hela dagen idag, bara massa sol men allt ja känner är ångest. Ångest ångest = en massa jävla mat. Jag vet inte vart jag ska ta vägen för det gör så jävla ont, frustrerad springer man mellan köksluckorna och äter allt som är ätbart för att ta bort det onda men det går inte för allting tar över. Mat ger mig bara MER ångest och jag vill bara försvinna nu sova bort denna härliga patetiska kväll. Allting stoppar mig, stoppar mig från sådant jag behöver. Kommer aldrig kunna somna nu fast jag helst bara skulle vilja sova bort hela veckan, sova bort kalorier? Jag är så fruuuustrerad och arg så jävla förbannad på mig själv att jag INTE tillåter mig själv att lyckas. Svag och fet är två ord som passar mig bra. känns till och med som att man har gett upp inför sommaren, kommer aldrig kunna gå ner till det jag vill ändå knappt något antagligen.. Hemskt att man ska behöva gå och skämmas på stranden eller med fina sommarklänningar. K sa till mig efter vi hade varit på sjukhuset att vi har lika rätt att gå i sådana  kläder sedan gick hon in och bytte om från sina jogging byxor till snygga tights. Hon är underbar som kämpar så hårt och fan att hon har kommit långt också. Jag beundrar folk som aldrig slutar kämpa, som inte låter en sådan här pateiskt helvetisk skit sak ta över hela livet för alltid. Aldrig ska bulimin få ta livet ifrån mig för evigt.

Knappt två månader kvar till studenten snacka om ångest. Snart bli de tajta sommarkläder korta tajta tunikor och bikini. Jag älskar det samtidigt som jag hatar att ha det på min kropp. Förra sommaren fick jag inte en enda komplimang utav min kropp var mer äckligt smal,underviktig, fult och massa frågor om jag led utav någon ätstörning? Det var vad folk ansåg om min kropp men jag trivdes JAG mådde bra med den vikten samtidigt som jag kanske inte hade världens bästa liv angående maten. Men vad ska alla säga nu när jag kommer tillbaka 12 kg tyngre!? Kan inte svälta mig ner i vikt för då går det bara åt helvete, måste äta och träna mig ner i vikt nu. Gått och blivit förkyld med så spenderat de sista dagarna i sängen blir nog mycket kalorier brännt där? Fy fan måste bli frisk nu så jag kan få gå ner något kilo...

Lov=ensam=skit. Tisdag och självklart skulle hela familjen jobba idag och då brukar ju allt gå åt helvete. Jag orkar ingenting, känner mig bara så svag idag men samtidigt starkare än någonsin att jag inte gav upp och lät ALLT gå åt helvete. Här behövs städa,rensas, plugga, och TRÄNA. Egentligen skulle jag helst bara vilja lägga mig på sängen och sova bort ytterligare en skit dag men jag måste ta tag i mina problem och uppgifter nu, kan inte hela tiden skylla på min sjukdom. Det kanske är dags att visa sig själv hur stark man kan vara fastän det gör ondare än hundra slag i ansiktet. Jag måste försöka för min egen skull nu kan inte deppa ihop helt igen. Varför ska allt vara så jävla jobbigt men det blir fan inte bättre att ligga här och tycka synd om sig själv. Jag är så trött på allt och det är dags att besegra all skit hur jobbigt jag än vet att det kommer bli.